Bilden ovan är från den 17 december 2009. Då hade jag precis hämtat nycklarna till min nya lya och ett saligt rus gick igenom kroppen. Som det alltid gör på mig när något nytt är inom räckhåll. Flytten gick först kring trettonhelgen. Nästan exakt två år senare drog jag flyttlasset till Göteborg.



Ikväll har jag gjort det sista med städet. I morgon bitti går jag upp tidigt. Tömmer luftmadrassen, gör mig i ordning, packar det sista, ut med allt i bilen, låsa en sista gång och sedan lämnar jag den där nyckelknippan. I morgon eftermiddag ska jag bjuda mina kollegor på fika och strax därefter går färden mot Göteborg.

Den där stunden med kollegorna vill jag helst inte tänka på. Hej då är inget kul. Jag tycker att det är skitjobbigt. Under eftermiddagsfikat idag stollade vi oss som vanligt och samtliga vek sig av skratt åt dumma historier och fantasier som målades upp.

En av dem som står mig närmast på jobbet vände sig till mig och sa:
- Hur kan du lämna det här?

Han prickade rätt. Just de där stunderna kring fikabordet när alla släpper hämningarna, det är de bästa stunderna och jag sörjer stort att jag inte kommer vara med där sen. Att kollegorna ska sitta där och vrida sig av skratt utan mig.

En helt annan grej. Jag skulle just till och hoppa in i duschen när det ringde på dörren. Oftast brukar jag låta bli att öppna eftersom det är försäljare och dylikt. Den här gången var det grannflickan vars familj också flyttar ut det här månadsskiftet.

- Jag ska ha kalas i mars när jag fyller år och jag undrar om du vill komma då, frågade hon mig med sin truliga uppsyn.

Jag tror knappt att jag har blivit så glad för en inbjudan i hela mitt liv. Den där tösen har jag hejat på i trappuppgången och så sprang jag på henne på hennes skola när jag skulle skriva om deras klass. Hon blev överlycklig och superstolt att vi kände varandra och berättade för de andra i klassen att jag var hennes granne. Lika stolt var jag.

Efteråt skrev jag ett brev till henne och gav henne tidningen där artikeln och bilden var med. Mer än så är inte vår vänskap och ändå ville hon att jag skulle komma på hennes tioårskalas. Hjärtknip!!!

Jag tackade nej och förklarade läget och sa hur glad jag blev över inbjudan. Hade jag varit kvar här i Värnamo hade jag alla gånger kommit på hennes kalas. Men att åka hit från Göteborg för en flicka jag knappt känner det vet jag att jag inte kommer att göra.

När jag stängde dörren var det som om hjärtat mitt grät en skvätt och jag tänkte om och om igen "Goa flicka! Goa, goa flicka!".