Igår spelade Augustifamiljen på Taubescenen på Liseberg och som gästartister hade de Magnus Carlsson, Love Antell och Edith Backlund. Magnifika, fantastiska lysande Edith Backlund. När hon sjöng låten i klippet ovan var det som om jag gick sönder. På något slags bra sätt. Alltså musik! Och vad den gör med mig!

 

Jag bytte några ord med henne efteråt. Jag fick veta att hennes nya album är det fjärde i raden och jag fattar inte hur jag har kunnat missat henne. Hennes namn känns visserligen bekant. Hon sa själv att hennes bolag säger att hon är en late bloomer. En sökning visar att hon hängt med ett tag och den där bekantheten flyger förbi igen. Klart att hon har varit involverad i P3 och det är säkert där jag hört henne, även om jag inte direkt känner igen musiken.

 

Det var inte bara Edith Backlund som var fantastisk igår. Den två långa spelningen var helt underbar. Publiken älskade musikerna och musikerna älskade publiken. Då och då öppnade himlen sig. Skyfall. Men det hade ingen som helst inverkan, mer än att det lockade fram skratt.

 

Musikalisk briljans, glädje, kärlek, lycka, eufori och tårar. Lyllos alla vi som var där!