Igår kväll var jag på Pustervik med min kusin. Först fick jag höra den här gutten, som jag nu har glömt namnet på, men fint var det. Simon and Garfunkel-stuk.



Men det var ju för den här killen jag kom. Jonathan Johansson. Att det skulle vara bra, det hade jag förväntat mig, men att det skulle vara SÅ bra. Oj, oj!




Han hade fantastiska musiker med sig. Mest fastnade jag för trummisen. Han fick allt att gunga tungt, tungt.





Trots att jag stod längst fram och bara två meter ifrån huvudpersonen var det svårt att fånga honom på bild. Han rörde sig så hela tiden.

Mitt tips. Lyssna på Jonathan Johansson. På Spotify finns två album. Mina favoritlåtar är: "Redan glömda" "Under sjukhusen" "Psalm noll noll" och "Stockholm". Men försök också att höra honom live. Han är bra på platta, men live - wow! Musiken växer och liksom lever sitt eget liv.

I övrigt vet jag inte hur jag ska beskriva spelningen. Det var så himla bra. Jag var alldeles tagen. Men vilka ord som mer ska användas vet jag inte. Sjukt bra!