Igår fick jag ett mail av min syster som undrade om jag ville följa med henne på Anna Ternheim i Göteborg. Ja! Så klart att jag vill det! Anna Ternheim är en av alla mina favoriter som jag inte hunnit med att höra live än. Jag älskar svärtan och vemodet, den där tunga hopplösheten som hennes låtar förmedlar.

Låten i klippet är så enkel i sitt utförande. Kanske just därför så genialisk. Jag minns tydligt första gången jag hörde den. Det var på den tv-sända P3-guldgalan för några år sedan. Det var som att tiden stannade. Låten hittade raka vägen in till mitt innersta. Satt som en pil i bullseye.

Som person är jag sån att jag alltid vill ha saker att se fram emot. Bokade evenemang att längta efter. Det här blev första grejen under det nya årets inledande månader. Spelningen infaller dessutom samma helg som en nära vän fyller år. Eftersom jag gillar att slå flera flugor i samma smäll kanske jag kan förmå honom att bjuda till fest när jag ändå är i Göteborg ...