Dålig start idag. Migrän. Och jag som ska köra till Malmö. Tabletterna tar sig, men det är ändå en underlig känsla som återstår. Den sitter i halsen. Hur som helst. Det är gråmulet och blåsigt ute. Det får mig att längta till kusten. Till klippor där vattenpussarna speglar himlen. Där man kan klättra i evighet och det ändå finns en ny knalle att ta sig över. Där det liksom är ljust även när det mörknar, för att landskapet är så öppet. Jag längtar efter doften av tång och salt. Att klättra upp och sätta sig på de skrovliga stenarna i piren. Sitta där och dingla med benen och se ut mot Vinga medan solen sakta sjunker mot horisonten. Så fasligt länge ska det väl inte dröja innan det sker. Men jag kommer alltid längta dit. Mitt hjärtas paradis. Hönö. Så är det. Bilderna är från i somras. Skymning. Därav den blå tonen. O, så vackert det är! Nästan att det gör ont i mig. På ett bra sätt.