Färjorna som går mellan fastlandet och öarna i Göteborgs norra skärgård kan väl inte kallas för vackra direkt. Stora gula klunsar som far fram och tillbaka. Ändå tycker jag att färjorna är just det - vackra. Kanske mer för deras innebörd. Sedan jag var barn har de där färjorna tagit mig till Hönö om somrarna och det har tagit mig tillbaka till Göteborg.

Alla somrar bär minnen av Hönö, av västkusten, dess dofter och alla möten med människor. När bilen har kört på färjan har det pirrat i magen av förväntning och av längtan. Sol, bad, krabbfiske, glassar i mängder och nya lekkamrater. Ju äldre jag blivit desto mer har jag längtat till Hönö. Där är min fristad. Där kan jag på riktigt andas. Även om ön är allt annat än hemma egentligen är den ändå väldigt hemma för mig. Jag kan dess gator och jag har mina favoritställen som jag alltid återvänder till.

Det känns skönt att jag redan hunnit vara där i år, även om det var en kort visit, så blir det inte lika lång väntan till sommarens besök. Jag hoppas det kan hinna bli flera. Bilden är från senaste resan. Och nog är färjan vacker att se på också. I alla fall när solen faller så där.