Vi gick från Haga till centralstationen. Sprängkullegatan ner känns ok. Över Rosenlundsbron. När vi gick längs Hvitfeldtsplatsen och Kaserntorget kändes det kusligt. Mörkret så kompakt och inga människor syntes där. Vi svängde ner på Kungsgatan. Även den i princip folktom, men inte alls obehaglig.

När vi svängt av vid Fredsgatan och gått genom Brunnsparken svängde jag automatiskt höger mot Drottningtorget. M vill gå genom Nordstan för värmen. Aldrig. Aldrig att jag går genom Nordstan på kvällen och natten. Där är mängder av folk och jag får tvingas visa mig cool fast knäna skakar. Jag gillar inte Nordstan. Knappt när det är ljust.



Efter att ha korsat Drottningtorget väntade det trygga stationshuset med öppen famn. På stationen är det alltid mängder av folk i omlopp, men märkligt nog känner jag mig trygg där. Visst är det konstigt att två, på ett sätt lika ställen, kan uppbringa helt skilda känslor.

Jag har allt mer fastnat för rent dokumentära bilder. Platsskildrande. Liksom: här är detta. Får se om det blir något jag utvecklar eller om det är något fort övergående. I mitt liv har jag mest av den andra sorten ...