Jag har redan tidigare nämnt den här tiden som turbulent och lite konstig för kroppen. Semestertid. Alltså när halva gänget på jobbet har semester och jag som är i den andra halvan jobbar. Allt är annorlunda. Det som är mest annorlunda är att jag ibland är nattchef. Förra sommaren hade jag 15 nattchefspass. Nu bara sex stycken. Det är en utveckling åt rätt håll. Jag vill inte vara nattchef. Det finns en stor huvudorsak till det. Stress.

Det spelar ingen roll att hela passet är lugnt och flyter i behagligt tempo. Min hjärna, min kropp intill minsta cell är på helspänn. Klarvaken. Inför det som KAN hända. Ja, att allt skiter sig. Att jag tabbar mig, att tekniken strejkar, att allting rasar.

Den där överspänningen gör att jag inte kan sova.

I morse vaknade jag vid fem. Jag hade knappt sovit fem timmar, men mer gick inte. Jag försökte. Efter att ha snurrat runt i en timma utan att somna gick jag upp och diskade. Hade tänkt komma till jobbet vid nio, men åkte till åtta. Jag var ju ändå uppe.

Den här veckan och nästa jobbar jag som redigerare och reporter. Nästa fredag och söndag är mina sista nattchefspass den här sommaren. Därefter blir det semester. Allt mer efterlängtad ju närmre den barkar.

Och jag ska erkänna att turbulensen inte blir bättre av att jag i lördags gick och la mig lika sent som jag vaknade tidigt idag. Men jösses! Det var en rolig lördagskväll och tiden bara försvann.