Att vara sjuk är dödens tråkigt. Särskilt när man lever ensam. Sist jag jobbade var den 30 april. Det känns som en evighet sedan. Men jag har inte varit sjuk hela tiden. Jag var ledig 1-4 maj och hade fyra riktigt härliga dagar. Men på kvällen den 4:e när jag landade i hemmets lugna vrå så började det krypa i kroppen.

Om jag inte läst signalerna fel har den där förkylningen försökt sig på mig ett bra tag, men det var först när jag var avslappnad och obeväpnad som den fick sin chans. Och som den tog den!

Det började med en vansinnig smärta i halsen. Jag trodde det var halsfluss, men i det läget hade jag ingen feber. Sen kom hostan. Och så tappade jag rösten. Hade närmare 39 graders feber i två dagar. Ännu mer hosta. And so on.

Mitt sikte var att gå till jobbet igår. I backspegeln gjorde jag rätt som sjukanmälde mig redan i fredags angående söndagen. Min intention var då att gå till jobbet idag. Som det kändes igår skulle det vara omöjligt. Natten som jag genomlidit var en ren mardröm. Jag har vaknat genomblött av svett flera gånger och liksom drömt i syne. Inbillat mig att det är fullt av folk i min lägenhet - lite som att vara naken in public - och haft väldigt svårt att sova.

Hur det nu kom sig så kände jag mig faktiskt bättre idag. Sliten, ja visst, men när jag vaknade bestämde jag mig för att jobba. Jösses! Det är tio dagar sedan sist. Jag har mer eller mindre dött av tristess här hemma. Det enda jag orkat är att ligga på soffan och dricka nyponsoppa. Bra diet...

Jag längtar efter jobbet. Nu ska jag jobba i tre dagar sen har jag ledigt och semester elva dagar!