Det som följer kanske är en dikt. Snarare en hyllning till en mycket viktig och speciell människa.



Dörren till Norra Strandgatan 14 stod öppen. Det var skrämmande att flytta in. För vi kände inte varandra. Det var natt och jag kom med fullastad bil. I flera vändor bar jag mina väskor. Du bar med mig. Vi sov i samma rum och du hade tömt en garderob för min skull. I tre månader delade vi vardag. Ett prov där våra sanna sidor inte gick att dölja. Bära eller brista. Vi höll hårt i verkligheten. För att inte rämna. För att inte försvinna. Delade hopp. Tro. Kärleken växte. Förståelse. En vänskap jag inte trodde fanns. Inte var möjlig. Evigt tacksam. För ditt mod. Att öppna en dörr.