Just nu är jag trött. Jag orkar inte särskilt mycket mer än mina måsten. I dessa måsten ryms i princip bara jobbet. På måndag börjar min semester och äntligen är den inom räckhåll.
Det finns så många saker jag skulle vilja göra, men som jag inte orkar. Jag vill måla, sy, fixa i lägenheten, laga god mat och fylla frysen med småkakor. Men vad jag pallar när jag inte jobbar är att sitta i soffan med datorn i knät och lyssna på musik.

2003 kom den brittiska filmen Love actually. Jag brukar gilla brittiska filmer och det finns framför allt två skäl: deras skådespelare ser ut som vanliga människor och britterna litar på att historien bär utan massa extra trams och trumvirvlar.

Love actually handlar om kärlek. Den ljuva, den fruktansvärda, den svikna, den sökande, den sörjande, den vänskapliga. Kärleken. Alla de parallella kärlekshistorien i filmen liksom drabbar mig, men utan tvekan finns det en som blir speciell för mig och det beror kanske mest på en låt. Scenen är när kvinnan får en cd i julklapp av sin man. I och med den julklappen inser hon att hennes man har någon slags relation till en annan kvinna.

Hon står i sovrummet och sätter på en låt från skivan: Joni Mitchell "Both sides now" och hon gråter.

Den här låten. Så många gånger jag gråtit med den. Jag har inte riktigt ord inför den. Den verkar så enkel, men texten...åh! Texten. Bästa versionen jag hittade är från någon konsert där Joni får stående ovationer som hon ödmjukt och lite generat tar emot. Hon är till åren nu, men var bara några och 20 när hon skrev den här låten. Vilken livsvisdom.