Jag har en målning i akryl som jag gjorde för över tio år sedan. Jag har länge tänkt att jag skulle lämna in den och få den uppspänd. Så idag gjorde jag slag i sak och åkte till en underbar konstnärsbutik i Jönköping. Tavlan ska vara klar om en vecka och jag längtar efter att få se hur det blir.

När jag ändå var i Jönköping ville jag utnyttja tillfället så jag tänkte att några second hand-butiker skulle få mitt besök. Den första lämnade jag tomhänt. Likaså den andra. Trots att det var min favoritbutik, där jag nästan alltid hittar något. Men jag hade något på känn. En aning om något. Det kan ofta vara så för mig. Jag åkte således till en second hand som ligger på vägen mot Huskvarna. Och där!



Där fick jag syn på fyra mycket välsvarvade ben. Jag bara älskar den här formen. 50-60-tal. Runda ben som smalnar av nedtill.



Tillika sex stycken mycket välgjorda lådhandtag till tre lådor. Likadant som med benen. Jag älskar de här små detaljerna. Det finns inte på moderna möbler. Det finns inte den typ av känsla för hantverket.



Och så byrån i sin helhet. Så söt! Jag skulle kunna fylla hela lägenheten med den här typen av små byråer. De är som godis. Jag har tänkt att ha tv:n på denna. Det bästa hade egentligen varit att hitta en byrå/tv-bänk med en öppen hylla framtill så att man kan ha aparaterna där. Jag betvivlar att det går att byta kanal genom dessa. Framför allt går det inte att sätta i en dvd eller vhs. (Ja, jag äger en vhs-spelare.)

Men jag ska nog komma på något. Det bästa är att jag nu kan gömma alla äckliga sladdar. Det får nog bli nedersta lådans uppgift. Åh, vad skönt det ska bli att slippa se sladdhärvan. Ryser bara jag tänker på den.

När jag bad personalen om hjälp var det inte mindre en tre herrar som ville hjälpa till. De var så rara!
- Den är ju nästan gratis, sa jag med ett stort leende i ett försök att föra en konversation.
- Jo, men jag ser att den är lite trasig här, svarade en av männen och fingrade på ytan.
- Det gör inget. Jag ska ha min tv på, berättade jag glatt.
- Jasså.
Och sen hade vi liksom inget mer att säga.

Jag fick min lapp, betalade och körde fram bilen. Två av herrarna bar ut byrån. Med oerhört stor försiktighet lade de in den i mitt bagage. Jag blev riktigt rörd över hur varsamma de var.

- Se hon har en snöskyffel i bilen. Det var en ordentlig flicka det, sa den ene mannen till den andra.
- Ja, ser man på, svarade den andre.
Istället för att säga att jag glömde lämna tillbaka den till pappa efter att jag hade varit i Borås förra helgen så log jag och lät dem tro att jag var den där rediga flickan med en snöskyffel i bagaget. Det kändes fint.

Förresten. 75 kronor.