Smygfoto. Blåjeans. Röda jackor. Likadana blå Sveamössor.


Jag kan inte minnas att jag någonsin som barn ville se ut som någon annan. Min strävan har nog snarare varit åt det andra hållet. Och är fortfarande. Inte på så viss att jag sticker ut. När jag var yngre kunde jag känna mig besvärad över om någon kamrat hade likadan kläder som jag.

Särskilt minns jag en gång när jag gick i andra klass och mamma hade köpt en tröja till mig. Det var som en t-shirt med lång ärm. Den var mörkt lila och med ett häftigt tryck i svart på. Jag tyckte väldigt mycket om den. Ett tag senare såg jag att en kille i femman hade en likadan tröja. Det blev liksom error i skallen på mig då. Dels för att jag inte visste om det var en kill- eller tjejtröja och dels för att han var en ganska cool kille och dessutom en av de sötaste på skolan.

Det var både kul och skitjobbigt att vi hade likadana tröjor. Vilka problem! Nu för tiden köper jag både herr- och damkläder och skiter i vilket.

Hur som helst. När jag var i Borås och stod och väntade på en vän fick jag se två tjejer komma gående över torget mot mig. Jag fick snabbt upp min mobilkamera och försökte så smidigt som möjligt ta en bild på dem utan att de eller någon annan märkte mig. Jag lyckades även om bilden blev lite suddig.

Jag tyckte tjejerna såg så rara ut där de kom. De kan ha varit i typ tio-elva årsåldern. Varken jeansen eller jackorna var av samma modell, men när de var av samma typ och färg i kombination med att de hade likadana mössor såg de ut som tvillingar. Förmodligen väl medvetna om likheten.

Folk är olika. Har olika inställning till saker och ting. När jag jämfördes med tjejkompisarna som liten och en del trodde vi var syskon tyckte jag inte det var så roligt. Jag ville ju vara min egen.