Det är nära på magiskt ... när drömmar slår in. Jag har alltid vetat vad jag vill och hur jag vill ha saker. Därför har det gång på gång varit oerhört frustrerande när saker inte blir som jag önskat eller hoppats. Det kan gälla från små saker till de allra största.

Första gången som jag verkligen minns att en önskan gick i uppfyllelse var på min födelsedag. Kanske när jag fyllde fem eller sex år. Redan innan jul hade jag sett den allra vackraste dockservisen i leksakstidningen. Mitt hjärta dunkade extra varje gång jag vände blad och fick syn på den. Så mycket fattade jag att den var för dyr. Jag skulle aldrig få den.

Bara någon dag innan min födelsedag visade jag den för mamma eller pappa och påpekade hur fin den var, men jag vågade inte säga att jag ville ha den. Så mycket kunde jag inte be om. När så min födelsedag kom landade ett stort paket i mitt knä där jag satt yrvaken i sängen. Jag kunde inte tro mina ögon när jag öppnade paketet och såg servisen. Jag hade aldrig varit så lycklig. (Som ni ser på bilden finns servisen kvar. Helt intakt.)

Drömmarna har ändrat karaktär genom åren, men det som är roligt när jag tittar tillbaka är att flera av de där riktigt stora drömmarna faktiskt blivit verkliga och jag kan återigen känna den där barndomslyckan hamra i bröstet på mig.

Språket har alltid varit något speciellt för mig. Första tanken om att jag ville ha språket som yrke fick jag när jag var tio-elva år. Idag är jag journalist och skriver i yrket. Hela mitt liv har jag också älskat att måla. Jag gick bildestetiskt gymnasium och det är klart att det fanns en hemlig dröm om att få måla "på riktigt" någon gång i livet.

För elva år sedan lärde jag känna en mycket speciell kvinna. I samma veva började hon att måla och också att sälja sina målningar. Jag vet att jag blev avundsjuk. Inte på det sättet att jag var missunsam, men jag önskade så mycket att det var jag som målade och sålde tavlor.

Kvinnan var närmare 50 då och jag tänkte att dit har jag faktiskt mer än 30 år, jag ska nog hinna med. Mycket riktigt. Tio år senare målar jag tavlor på riktigt.

Det där var bara två exempel i mängden och jag tänker fortsätta att drömma för man vet aldrig vart man kan hamna.