Jag träffade en konstnär. En buttrig man i 60-årsåldern. Han är erkänd och ses som en av nordens största. Han har varit verksam i många år och fått fina europieska priser.

Under samtalets gång kom vi in på Picasso. Han gillade inte Picasso. Jag älskar Picasso och det var jag inte sen att säga.
- Ja, ja en del är bra, muttrade konstnären.
- Nä allt är inte bra, men det mesta, sa jag.
Då lät han meddela mig att konstnärer minsann tittar på tavlor på ett annat vis, på hur tavlorna är gjorda. Därför kunde han inte gilla Picasso. Slarvigt arbete.

Att det fräste i mig när han satte sig på sina höga hästar lät jag inte visa, men sa att jag också tittar på hur tavlorna är målade och det är just därför jag älskar Picasso. Gubben muttrade bara. Han tog för givet att jag inte hade en aning om vad måleri innebär.

På det stora hela var det ett givande och intresant samtal. Vi talade om mycket mer än Picasso. Men just hans sätt är något som hela mitt väsen värjer sig emot. Därför att det är just det som sätter krokben på min kreativitet. "Det här duger inte."

En kvinna som var med i samtalet visade en bild av konstnärens målning och uttryckte hur kraftfull och fantastisk den var. Jag gillade den också.

Ibland är det så enkelt. En erkänt stor konstnär blir hyllad och höjd till skyarna, men vem vågar hylla en uppstickare? Jag ser inte mig själv som uppstickaren i det här fallet. Inte alls. Det är mer en principsak. Det är lätt att prisa den som redan blivit prisad. Då trampar man inte snett.

Jag har målat idag. En tavla som till stor del består av ett disigt landskap och det enda figurativa är några granar i förgrunden. Jag gillar långt ifrån alla mina tavlor, men den här har något. Men så ljuder den där rösten i skallen. "Den är ingenting. Slarvigt gjord. Inte bearbetad. Ingenting."

Då tappar jag lusten.

Som tur är sitter det en liten fågel på min axel som säger "Forstätt och skit i vad andra säger." Och så säger den: "Han kanske kände som du. Därför var han tvungen att klanka ner på Picasso." Ja, kanske det.