Från Falkenberg till Nöre, Ulricehamn där pappa lyckades konstatera vad det var som lät så förfärligt med min bil. En liten plåt som borde suttit som skydd för någonting jag inte vet vad det var hade rostat sönder i sina fästen, men hängde ändå kvar. Beroende på dess läge lät det mer eller ännu mer illa och eftersom den flyttade på sig kunde det låta på än den ena och än den andra sidan. Vi beslöt att klippa bort den. Fast den fick vi nämligen inte. Jag säger vi. Pappa höll i verktygen, men jag låg bredvid och tyckte. Bra kombo.