För en vecka sedan gnällde jag över att jag inte hade målat på två veckor. Nu har jag inte målat på tre veckor. huvudet är fullt av idéer. Problemet är att kroppen inte är full av energi.

Jag har en kollega som också målar. Hon berättade igår att hennes måla pilligt och fint-tavla åkte åt sidan i veckan när hon var på målarkurs. Hon behövde få måla på och bara ösa med färgen. Hon berättade att hon varken hade energi eller tålamod med att måla planenligt. Både under tiden och efteråt hade det känts så skönt att bara kladda på.

Jag förstår precis. Med måleriet är det som att det ena ger det andra. Underbara Clara skrev att kreativiteten är en muskel man måste träna. Jag håller med. Därför borde jag med andra ord inte sitta i soffan och sucka över att jag inte har ork att måla. Det är bara att gå till arbetsrummet och sätta igång! Hur svårt kan det vara?! Ändå bär det emot.

Idag gjorde jag ramfynd igen på Erikshjälpen. Anledningen till att jag köper dem är för att jag ska kunna måla på ett annat sätt än bara på färdigspända dukar. Fördelen med arkylfärger som jag mest målar med är att man kan använda dem på vad som helst. Kartong, akvarellpapper, trä, tyg...



Jag slängde ett öga åt tavelhörnan och hittade direkt en ram. Dock var bilden i den så ful att jag knappt kunde med att köpa den. Tänk om någon trodde att jag tyckte bilden var fin! Men sen hittade jag och mitt ständiga second hand-sällskap S fler. Fem stycken blev det. Ingen dålig pott. Nu har jag sju liknande ramar i varierande storlekar. Det i sig borde inspirera mig att sätta igång.

Jag har förresten världens finaste grannar. I torsdags när jag skulle till Borås för att hämta bilen var mannen i paret ute. Han undrade vad jag hade gjort av min bil och jag berättade att jag hade dumpat den och att jag nu var på väg att hämta min nya.
- Grattis!
Det var hans reaktion. Han blev så glad för min skull. Idag när jag åkte iväg till Erikshjälpen var både mannen och hans fru ute. De vinkade glatt och log stort åt mig.

Sen dök de upp på loppisen och vi stod och snackade en stund. Pratade om bilen. De var så glada för min skull och tyckte att jag gjort ett bra köp.
- Den nya bilen passar dig bättre, sa kvinnan.
Vi skojade och skrattade en stund. När vi sedan lämnade varandra klappade mannen mig på armen och sa:
- Ha det bra!
Vilken fin bekräftelse! Av en människa som man bara råkar bo i samma trapphus med. Det är verkligen inte givet att man ska kunna tycka om och eller prata med dem. Jag är så glad att de finns.