Ett sådant här bord hittade jag på en säljsajt på nätet. Eftersom jag spanat efter ett liknande blev jag väldigt glad då det fanns i Växjö. Och för 150 kronor. Dock mailade jag och bad säljare om måtten varpå jag fick till svar att det bara var att komma och kolla. Jag svarade att för mig innebar "bara komma och kolla" en 14 mil lång resa. Alltså inte värt. Eftersom han inte svarade på det antog jag att han inte ville sälja bordet till mig. Rättare sagt - jag blev sjukt irriterad.

I går på second hand-turen i Värnamo fick jag syn på ett likadant bord direkt när jag kom in i butiken. Problemet var att en kille också fått syn på bordet. Han satt i säkert fem minuter, vände, vred och fotade bordet. Jag antar att han mms:ade bilden till någon rådgivare.

Jag smög omkring i lokalen. Gick i stora cirklar och höll hela tiden koll på bordet. Ville inte att killen skulle uppmärksamma mig. Efter vad som kändes som en evighet började han röra sig från bordet. Jag började hoppas på det bästa och såg min chans. Gick långsamt närmare. Tittade lite på några byråer som stod nära bordet. Drog i en låda. Jag kände mig som ett rovdjur på jakt. När killen var tillräckligt långt borta så PANG! dök jag på bordet. Vände och vred lite. Kollade efter en stämpel som inte fanns.

Jag såg i ögonvrån att killen var på väg åt mitt håll. Jag låtsades som att jag inte visste att han fanns. Tog bordet under armen och gick till kassan.

Ok. Lite dåligt samvete fick jag. Jag vågade inte kolla på honom. Den där inte finns-grejen kändes som lättaste vägen. Men på second hand är det så - går man ifrån en vara så har man gått ifrån den. Då är det fritt fram. Det vet alla. Han hade ju kunnat ta bordet under armen medan han funderade.

Bordet står nu i läshörnan, bredvid min brunrandiga fåtölj och franslampan. Det blev superfint! Men här får en bild på bara bordet räcka tills vidare. Och just det! Bordet kostade 100 kronor. Klirr.