Hunger

 
Jag måste tipsa om denna tidning som jag själv fick tips om från en vän. Den kommer ut med sex nummer per år och prenumerationen går på 399 kronor. Efter att ha läst mitt första nummer är jag övertygad om att det kommer vara värt pengarna även i fortsättningen. Till och med annonserna tilltalar mig! Och det säger inte lite. Jag brukar vanligtvis undvika att titta på annonser för att jag stör mig på dem.
 
Så här beskrivs Hunger av utgivaren själv:

Hunger står för den goda maten. Här har råvarorna ett ursprung, rätterna en historia och människorna en matkultur. Vi granskar både livsmedelsindustri och krogbransch, och vill samtidigt inspirera dig till att bli en vassare och påhittigare hemmakock. Vår mat är enkel utan att vara simpel. Gärna ekologisk, närproducerad och i säsong. Men det måste förstås även smaka gott – och vara roligt vid spisen! Hunger är matmagasinet för nyfikna. En tidning som inte bara skummar på ytan.

 
 
Tidningen är tjock. Som ett magasin. Med ett gediget innehåll med både småtexter och mer omfattande och djupdykande artiklar som det ovan som handlar om salt. I flera artiklar kan jag läsa om detta fantastiska ämne. Om olika sorter, om hur offantligt mycket (för mycket) salt vi i Sverige äter och om hur en kock kryddar sig fram.
 
 
I denna tidning fanns tips på saker man kan plocka fritt från naturens skafferi.
 
 
Och för att då återkoppla till omslaget. I ett lysande reportage får man läsa om Sutip Austad som odlar grönsaker och örter till Sveriges stjärnkockar.
 
En tidning helt i min smak. Förutom att innehållet är vettigt, kunskapsmättat och informativt så får även bilderna ta stor plats. Och det är vackra bilder. Vill ni inte satsa på en prenumeration kan jag rekommendera att köpa ett lösnummer för att se att jag har rätt. Detta är en fantastisk tidning och jag är så glad att jag fick tips om den. En riktig pärla!
 
 
 

Lördag med Skruttis

 
För ett par veckor sedan lovade jag Skruttan att jag skulle ta med henne och se Bamse och Tjuvstaden på bio. Igår blev det av. Det var en bra film. Precis som Bamse ska vara. Lite lagom spännande och loads av snällhet. När det var som läskigast och en del barn i sallongen tjöt skrattade Skruttan och jag.
 
 
Kvällen tog inte slut där. Jag följde med hem till syrran. Vi gosade ner oss i soffan och kollade på Melodifestivalen. Skruttis uppskattade inte Ellen Benediktson lika mycket som vi andra gjorde. Det var för lite rock och disco.
 
På dagen åt jag lunch på stan med två av mina bästa vänner. Således en fantastisk lördag!

Om att vara snäll

  
Jag har alltid sett mig själv som en snäll person. När jag var barn och tonåring var jag lite så där snälldum. Ja, ni vet - lätt att manipulera och utnyttja. Sen har jag blivit tuffare. Ganska mycket tuffare, men jag har ändå sett på mig själv som snäll.
 
För ett tag sedan läste jag boken Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn och därefter har min syn på snällhet över lag, men även min egen snällhet förändrats. Jag har fått vidare perspektiv. Framför allt pekade han ut ett drag som jag tog åt mig av. Det där framhävande draget. På vissa plan försöker jag tona ner det efter att ha läst boken.
 
Egenskapen snäll tillskrivs ofta atributet mesig. Ja, eller kanske dum till och med. Stefan Einhorn vänder på de här begreppen. Ger snällheten nya perspektiv. Han lyfter fram snällheten i evolutionen. Hur den har lett till att djurgrupper överlever. Han tar politiska grepp. Pratar om skillnaden mellan demokrati och diktatur:
 
"Det finns andra skillnader som blir uppenbara vid en jämförelse mellan demokratier och diktaturer. Exempelvis har man studerat de 60 svältkatastrofer som har inträffat i världen under 1900-talet och som lett till att minst 86 miljoner människor förlorar livet. Av dessa svältkatastrofer inträffade ingen i ett land med demokrati och frihet."
 
Om ni inte vet vad ni ska läsa fram över så är detta mitt bästa tips just nu. Jag är ganska säker på att jag kommer ta fram och läsa den här boken igen. Då kommer jag säkerligen upptäcka andra saker än dem jag upptäckte nu.

Iiiiiihhh!!

 

Jag ska försöka sätta ord på en känsla nu. Det är ju sånt jag gör, men ibland är det ruskigt svårt. Jag får förklara hur det känns rent fysiskt. Det pirrar i magen. Mina muskler skakar. Hjärtat tickar fort som sjutton och hela mitt inre liksom skrattar. Förväntan. Känslan att något som länge, länge varit en dröm är på väg att bli verklighet.

Mitt första utkast till diktboken har jag i mina händer. Den känslan. Magisk. Jag visade upp bunten för några vänner och leendena hos dem, deras pepp. Det betyder mycket. Med den här bunten i händerna kände jag för första gången att detta är på riktigt. Det kan bli en bok.

Man ska ju inte ropa hej innan man är över ån, men det känns som om jag är på gång nu. När det slutliga urvalet är gjort ska jag börja fundera på illustrationer och det ser jag verkligen fram emot.


Fortsättning följer...


Steget vidare

 
Ni vet att jag har dillat fram och tillbaka om det här med att låta trycka min egen diktbok. Den 27 juni skrev jag så här:
 
"Sorry för tjat om dikter, men i morse när jag stod och gjorde i ordning håret bestämde jag mig. Jag sätter igång nu. Det ska bli en diktbok.
 
Det som kändes jobbigast var att göra ett första urval av mina totalt 900 dikter. Men nu är det gjort och det var inte så svårt när jag väl kom igång. Det liksom gav sig ganska naturligt. Jag har nu skickat ett första utkast med 161 dikter/texter till min syster som lovat hjälpa mig att göra nästa rensning. Jag tänker mig att boken ska ha omkring 100 texter slutligen.
 
Det känns väldigt spännande bara att syrran ska läsa. Det ska bli intressant att höra vad hon har att säga. De flesta dikterna har varit publicerade på ett forum på nätet, men att någon ska läsa dem så här är annorlunda. Texterna tillsammans skapar sin egen kontext.
 
Snart är det dags att börja fundera seriöst på illustrationer. Till viss del styrs bilden av texten som placeras bredvid, men i vissa fall kan bilden lika gärna få tala för sig själv. Fotot ovan är ett exempel på en bild som skulle passa. Till många dikter.

Depp och Sting samma kväll

 
Jag och J var och såg The lone ranger. Helt ok film. Jag skrattade flera gånger. Reaktionerna mot den har varit ganska blandade. En del vänder sig emot Johnny Depps karaktär som förstärker bilden av indianer som oseriösa skojare. Jag kan förstå den kritiken. Hela filmen bygger på alla förutfattade meningar och fördomar om vilda västern. Det är en rolig film, med många detaljer samtidigt som det finns något allvarligt i botten. Tyvärr slarvas allvaret bort. Helt klart sevärd ändå.
 
 
Efter filmen rusade jag vidare till Liseberg för att hinna höra något av Sting. Och nog hann jag, eftersom han spelade länge. Jag kan bara tänka mig alla fina bitar jag missade, men jag fick höra "Roxanne", "Every breath you take" och efter att ha blivit inropad flera gånger om avslutade Sting...
 
 
...med en av mina absoluta favoriter "Fragile". Åh vad den passade fint i ösregnet.

Sorry för tjat...

...om dikter, men i morse när jag stod och gjorde i ordning håret bestämde jag mig. Jag sätter igång nu. Det ska bli en diktbok. Jag gjorde även upp en liten plan. Jag har inte satt någon tidsram, men jag har ett mål. Jag hoppas att det räcker.
 
Jag hoppas också att jag har vänner och bekanta som skulle vilja köpa min bok. För att det ska vara värt behöver jag nog trycka 100 ex. Det är en gissning bara, men den är nog inte så tokig.
 
Illustrationer och bilder. Kanske foton. Där har jag inte funderat klart. Kanske gör egna illustrationer, men det skulle vara roligt att ha med andras också. Fast jag har inte råd att betala.
 
Jag kommer att behöva hjälp. Framför allt med urvalet. Av omkring 800 dikter tänker jag ta med runt 100.
 
Till att börja med har jag några saker som måste lösas. Hitta ett prisvärt tryckeri. Skaffa en skrivare. Utveckla min skissade plan till något att arbete efter. Sen är det bara att köra.
 
Häpp!

Det där med dikter...

 
Jag har så många drömmar. Det är så mycket jag vill göra. Vissa saker skulle vara fullt genomförbara. Det som saknas är tid och ork. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska sätta samman mina dikter till en bok. Jag har till och med skrivit om det här förut. Men det blir inte av.
 
Nu är jag inne i ett flow igen när det gäller dikterna. Det har blivit 30 stycken sen början av april fram till nu. Två bara igår. Mitt största problemet, som också är en lyx på ett sätt, är att jag har så fruktansvärt många dikter. För ett år sedan räknade jag efter. Då var det över 700 stycken och på ett år har det ju blivit mer. Hur ska jag orka gå igenom alla för att välja ut material till en bok? Och hur ska jag sortera dem? Tidsmässigt. Innehållsmässigt. Korta för sig, långa för sig. Alfabetiskt ordning efter titlar. Nä. Den sista går bort.
 
På det stora hela skulle jag kunna säga att mina dikter kan delas in i tre kategorier med ett gemensamt övergripande tema: Relationer. Kategorierna skulle kunna nämnas: Dåliga relationer, bra relationer och andras relationer.
 
Jag borde nog köpa mig en skrivare, skriva ut alla dikter och sen lägga dem i olika högar. Typ: Definitivt med, kanske med och definitivt inte med. Men uppåt 800 dikter...hjälp?
 
För en stund sen slängde jag upp en dikt på facebook. Ångrade mig direkt, men lät den vara kvar. Sedan 2006 publicerar jag dikter på ett webbforum. Där är det aldrig nervöst, men där hänger å andra sidan likasinnande. Gissar att det är bra att öva om jag nu ska ge ut en hel bok med mina dikter så här delar jag med mig av fler:
 
 
 
Avslut
 
Värken i bröstet. Molandet. Tanken som inte finner ro. Kärleken som måste stillas, tystas. Som inte får lyfta sina vingar. Regnet som faller, dränker gatorna, blir bakvända balansen när allt rämnar i samma hamrande takt.
 
 
 
Storstädning
 
Försöker hitta alltings 
rätta plats 
men minnet av 
oss 
skaver i alla lådor
 
 
 
Resonans
 
Med tidens verkan 
har jag blivit svagare 
och samtidigt stark 
böjt mig som träd vid havet 
inte knäckt 

Jag bränner mina minnen 
tystar ner tankarna 
rensar och slänger 
för att bli fri 

Vill leva med 
längtan 
i händerna 

Har lärt mig att 
kärlek har gränser 
Jag är inte längre gratis 
Priset är tålamod 

En liten ton 
ljuder i botten 
har inte nått sin fulla klang 
men som han sa 
Tomhet är en förutsättning 
för resonans

Fragment

 
För ett bra tag sedan nämnde jag föreställningen Fragment. Sa jag skulle gå även om ingen föjlde med mig. Jag tog aldrig tag i det där och efter ett tag när jag kom på det igen ville jag inte ens gå in och kolla. Jag var övertygad om att Folkteatern slutat spela den.
 
Men så fick jag ett sms av en vän som bokade upp mig en tisdagkväll i mars. Jag fick inget veta, men på min födelsedagsfest visade det sig att hon hade fixat biljetter till oss båda. Så himla gulligt och jag blev otroligt glad! Jag ser fram något enormt mot denna kväll. Minns knappt när jag var på teater senast.

Tjejen som inte kunde förlora

 
Om ni har 57 minuter över kan jag meddela att den här dokumentären är värd att se. Verkligen. En dokumentär över en av Sveriges i särklass största idrottare Carolina Klüft. Jag är så glad att jag var och såg henne på Friidrotts-EM i Göteborg. Jag, syrran och hennes man köpte tvådagarsbiljetter just för att se sjukampen. Det var en mäktig känsla. Carro ägde hela Ullevi när hon kom in.
 
Det har kastats mycket skit på denna idrottskvinna. Kanske framför allt när hon slutade sjukampa för att satsa på längdhopp. Dokumentären ger ord och känslor genom allt det där och framför allt en inblick. Jag hade stor respekt för Carolina Klüft innan jag såg den här dokumentären, men min respekt är, om möjligt, ännu större nu och jag är ungefär 100 tårar fattigare. Men det var det värt.
 
Dokumentären finns tillgänglig till och med 19 mars så än finns tid att se det. Ta chansen. Det finns även en dokumentär om Anja Pärson. Den tänkte jag se nu.

Gulor och Banksy-dok

 
De där gulorna som är små och ligger tätt tillsammans knäckte jag ur ett och samma ägg idag. Det är inte första gången jag stöter på tvillingar. Jag köper alltid ekologiska ägg. Undrar om det är därför eller om det är lika vanligt bland konventionella ägg?
 
Hur som helst. Jag har varit hemma från jobbet ett par dagar, eftersom jag inte är riktigt pigg. Jag har sovit och sovit hur mycket som helst. Och läst. I morse var min intention att gå till jobbet. Jag var uppe, fixade frukost och strök en skjorta, men sen gick det inte mer. Jag gick och la mig igen och sov i tre timmar till, fast jag redan sovit i åtta. Jag ska göra ett nytt försök i morgon. Att ta mig iväg alltså.
 
Jag fick ett tips av en kollega om dokumentärfilmen Exit through the gift shop så idag skaffade jag ett Netflixkonto, efter att jag sett att filmen fanns där.
  
 
På Youtube hittade jag det här klippet som jag tror bara är inledningen på filmen. Den handlar om gatukonst och om en filmare som blir ett fenomen när han själv börjar med "konst" och kallar sig Mr Brainwash. Ja, "konst", eftersom han inte gör något direkt eget. Enligt min uppfattning. Hur som helst. Det var en intressant film, men det jag mest vill när jag ser den är att få se ännu mer av Banksys konst. Banksy är regissör till den här filmen och han är helt fantastisk. Fullständigt makalös.
 
 
Han har varit världen över och lämnat sitt budskap där han berättar om en bättre värld. Skärmdumpen ovan visar hans bilder från muren på Västbanken som han kallar för West Banksy. Ni ser ju själva hur inovativ och duktig han är! Sök på Banksy på google för att se fler fantastiska målningar han gjort.

Sju filmer i ett paket

 
Ginza hade rea så jag slog till på sju filmer. De kostade endast 29 kronor styck. Typ 240 kronor totalt inklusive frakt. Det är blandad kompott från dramatik, via tragisk, rolig och romantisk till allvarlig.
 
Från vänster bakre raden: Min brors flickvän. Samma regissör som till Om en pojke. Jane Eyre efter Charlotte Brontës klassiker av manusförfattaren till Stolthet & fördom och Förnuft & känsla. Dancer in the dark av Lars von Trier med Björk i huvudrollen. Jag har sett den förut och den är fullständigt gräslig och samtidigt fantastisk. Hidden children. Om människor som flyr Hitlers utrensning av judar.
 
Från vänster främre raden: Ängeln på sjunde trappsteget efter romanen med samma namn av Frank McCourt. Jag läste boken för flera år sedan och visste inte att den hade blivit film. Inglurious basterds. Även den här utspelar sig under andra världskriget och jag såg den på tv för ett tag sedan och den är värd att ha i hyllan. Inside ring med en av mina favoriter Jean Reno i huvudrollen. Handlar om en armenisk maffiaboss i Frankrike.
 
Jag gillar film, men hinner sällan se så många som jag skulle önska. Ibland satsar jag på kvantitet istället för kvalitet.Ibland är det som om jag ser en film istället för att läsa. Att se film kräver inte lika mycket hjärnaktivitet som att läsa. Med det sagt: Jag borde verkligen läsa mer.

Vilka är vi européer?

 
SVT har gjort en väldigt intressant miniserie om Europa, om Sverige och om nationell identitet under namnet Kappelin i Europa. Den italienskplacerade utrikeskorren Kristina Kappelin reser igenom Europa och pratar med folk, tar upp olika tidsskeenden och förändringar i samhället.
 
Europa innefattar vitt skilda kulturer och politiska strukturer. Vem är europé? Kappelin ställer frågan till folk hon möter. Hon ber dem beskriva sina landsmän och hon ber folk beskriva Sverige och svenskarna.
 
Jag såg sista avsnittet ikväll, eftersom jag missade det i söndags. Jag skulle kunna se alla tre igen. Jag gillar Kristina Kappelin och njuter av hennes språkliga mod. Jag gillar den smarta, men enkla produktionen och kan bara önska att så många som möjligt såg den här serien.
 
Programmen ligger på SVT Play ett tag till. Första avsnittet har man 24 dagar på sig att se. Serien är intressant, humoristisk, allmänbildande och eftertänksam. Den har gett mig många aha, men kanske främst: Vad viktigt denna serie är. En spegling av vår tid. En spegling av oss människor. Svenskar, tyskar, italienare, turkar och européer. Samtidigt som jag förfäras över ett Sverige och Europa med allt tajtare gränser trots att EU skulle stå för det motsatta.

Arvsrätt och anhörigvård

 
Jag ska försöka att inte tjata hål i huvudet på er med mitt skrivprojekt, men jag vill bara dela några tankar. Självklart snurrar ju mina karaktärer omkring som i en tumlare i skallen på mig.
 
Igår när jag inte kunde sova klurade jag ut en dialog mellan två personer. Den dialogen kommer att vara avgörande för den relationen. Alltså en ganska viktig dialog. Lika mycket i vad som sägs och vad som inte sägs. Jag har en tydlig bild av hur jag vill att det ska framstå och för att inte glömma låg jag och knappade in allt i telefonen.
 
I samma veva kom jag underfund med vad huvudkaraktären ska få för jobb. Jag var så himla nöjd när idéen damp ner. Jag klurade även på ett sorgligare avsnitt i boken och då började jag grina.
 
Angående bilderna ovan. Berättelsen utspelar sig i Göteborg. Alltför få böcker gör det, tycker jag. Därför har jag också låtit den göteborgska miljön bli en del av boken på ett tydligt sätt. Jag namnger gator och spårvagnslinjer. Butiker och kaféer ligger där de ligger i verkligheten även om jag kanske inte namnger just dem.
 
Det kommer krävas en del research fram över. Bland annat skulle jag behöva tala med någon yrkeskunnig inom arvsrätt, men också anhörigvård/personlig assistans. Har ni tips på behjälpliga inom dessa områden får ni gärna höra av er!

Utdrag ur boken

Boken jag skriver har en huvudkaraktär som heter Lina. Omkring henne finns några minst lika viktiga karaktärer som kommer växa fram allt eftersom i boken. Bland annat morfar Ebbe (och avlidna mormor Linnea på ett hörn), mamma Ingegärd samt nyfunna vännen Ingrid. Just nu är det dock Linas fyra år äldre bror Mårten som tar form. Jag tänkte att jag faktiskt skulle bjuda på ett stycke. Det är ju ryckt ur sitt sammanhang lite grann, men det är mest för att ge er en bild av vad jag håller på med. Detta känns nervöst, men här har ni:
 
 
Det hade gått fyra dagar sedan Mårten och Ingrid hade träffats hemma hos Lina. Fyra dagar och Mårten hade inte kunnat få henne ur sina tankar. Han hade spanat efter henne på stan och varken jobbet eller pokern kunde få honom att koncentrera sig ordentligt. Gång på gång kom han på sig själv med att gå och småflina. Herregud, tänkte han för sig själv, vad har den där kvinnan gjort med mig? Han sprang in på Hemköp på Linnégatan och snodde åt sig en chokladask. Han kände att han borde ha något med sig till sin morfar. Tur hade han också för det var ingen kö till kassan. Han kunde inte minnas när han senaste hade träffat Ebbe. Det måste ha varit på Linneas begravning. När var det då? Fem, sex år sedan? Fyra? Mårten mindes inte. Han hade aldrig varit mycket för det familjära. Det fanns aldrig särskilt mycket familj att hålla ihop. Lina och Mårten hade varsin farsa som ingen av dem hade sett röken av och deras morsa Ingegärd hade aldrig varit mycket att räkna med. Hon hade haft nog av sig själv och alla karlar hon ständigt träffade.
 
Lina hade redan som barn tytt sig till Ebbe och Linnea medan Mårten mer ersatt det där med vänner. Vännerna var hans familj. När han var yngre hade han velat klippa blodsbanden helt och bara vara sin egen. Han lämnade Lina ensam med Ingegärd så fort han hade blivit myndig. Sedan dess hade han klarat sig själv. Ingegärd hade gjort några tafatta försök att hålla kontakten med honom, men han hade avvisat henne varje gång. Sen upphörde hon att försöka. Lina hade valt en annan väg. Även om hennes relation till Ingegärd var minst lika ansträngd hade hon aldrig klippt av helt. Lina hade bott kvar hemma något halvår efter gymnasiet. Hon hade fått jobb i en butik och fick tag i ett litet rum hos en gammal tant i Örgryte.
 
Mårten kunde ibland avundas Lina för att hon alltid hade lyckats att skapa sin egen trygghet, sitt eget hem. Själv hade han kuskat omkring med en väska över axeln och sovit på vänners soffor. I vissa perioder hade han till och med sovit i trapphus. Något som han sällan eller aldrig nämnde för någon. Han ville inte ha medlidande. Vilka stereotyper de var han och Lina. Hon var mjuk och  varm och han var kall och stötte folk ifrån sig. Fast det där var inte riktigt sant. Han visste att han egentligen var mjuk och framför allt väldigt kärleksfull. Mer än en gång hade han fått ta hand om sina vänner när de druckit eller drogat för mycket. När deras svarta ångest hade hållit dem i ett hårt grepp hade han suttit med dem, torkat deras svett ur ansiktet. Om han tänkte efter hade han tagit hand om alla andra hela sitt liv. Kanske var det därför han hade blivit så överväldigande förtjust i Ingrid. För att han visste att hon inte behövde bli omhändertagen och att hon lika gärna skulle kunna ta hand om honom.

Det går framåt igen

 
Jag har tidigare berättat att jag återigen givit mig på att skriva en bok. Då liksom nu känner jag att det är enormt pretantiöst att berätta en sådan sak, men det är så roligt att jag inte kan låta bli. Att detta projekt, liksom de många tidigare, kanske aldrig blir klart är jag noga med att säga. För så är det. Bara en sådan sak att jag inte har skrivit på "boken" sedan i maj talar sitt tydliga språk.
 
Igår plockade jag upp tråden igen och finner det precis lika lustfyllt som sist att skriva. Det bara forsar fram ur fingrarna. Visst tar det stopp då och då. Ett stopp kan bero på flera olika saker. Till exempel om jag helt plötsligt låter en karaktär ta en vändning som jag själv inte förutspått. Då måste jag tänka igenom vad det innebär och hur de andra karaktärerna ska reagera på det.
 
Just nu klurar jag på det här med dialog. Jag använder väldigt mycket dialog. Dels för att relationen mellan de olika personerna är det viktiga och dels för att jag helt enkelt gillar att skriva dialog. Samtidigt har jag alltid inbillat mig att för mycket dialog blir tungläst. Jag tror att jag måste lägga in mer karaktär i dialogerna också så att varje person utkristalliseras som sin egen.
 
En annan grej är att huvudkaraktären har många likheter med mig. Kanske beror det på bristande fantasi. Eller helt enkelt på att jag skriver om den verklighet jag kan bäst. Sånt jag själv har upplevt. MEN det är på intet vis en självbiografisk bok. Inte alls. Om man skulle säga att mitt liv är ett pussel och boken ett annat pussel så har jag lånat några bitar ur mitt liv, men jag har även lånat bitar ur andras liv.
 
Vi har en timmes lunch på jobbet. Jag hade ätit klart efter 20 minuter. Resterande 40 satte jag mig och skrev. Över 4 000 tecken blev det och nu har jag totalt skrivit 36 000 tecken. Antal tecken ger bara en bild till andra som också skriver. Om jag säger att de 36 000 tecken, som jag känner mig så stolt över att ha plitat ner, kanske är runt 6 procent av en bok. Då förstår ni att jag har långt kvar.

Innehållsrik söndag

 
Eftersom jag gick och la mig tidigt igår vaknade jag färdigsoven och utvilad 7.30 i morse. Istället för att ligga och dra hoppade jag upp för att ta itu med min hemskt röriga lägenhet. Bland annat röjde jag bland skorna och ställde undan alla ballerinaskor och sandaler. (Dagens bilder är under all kritik, men what ever. Det är bara illustrationer och inte tänkta som några mästerverk dirket.)
 
 
Jag bakade också. Äpplekaka och kladdkaka och mellan varven sprang jag fram och tillbaka mellan mina rum för att hämta eller lämna något. Vid ett tillfälle sprang jag rakt in med låret i en öppen skåpsdörr. Orden som kom ut var inte vackra. Det gjorde fruktansvärt ont och den där rodnaden är som ett stort svullnat blåmärke med den där röda randen rakt igenom.
 
När jag hade bakat och röjt började jag skruva och borra. Nu skulle väl äntligen mina stringhyllor komma upp. Jag började i sovrummet. Att återberätta hela proceduren skulle förmodligen få er att somna. Det är vad den gjorde med mig i alla fall. Hyllorna kom inte upp, men allt mäck slog ut mig. Det blev en powernap innan jag dammade och dammsög.
 
 
När städet var avklarat gick jag till Backaplan för att storhandla på Coop. Jag fick syn på Rusta och gjorde en lov dit. Jag fotade stakarna mest för att det såg så roligt ut. Nästan så jag blir snurrig när jag ser dem.
 
 
Den här lilla hyllbyrån gillade jag. Jag faller ju för allt som är praktiskt. Tänkte att jag kanske skulle skaffa en sån till hallen istället för en garderob. Ja, ja. Jag får fundera några varv. Hyllan är för pluttinuttig för mig egentligen, men den är billig...
 
 
Två pocket för 99 kronor. Mina ögon föll på Gardells bok Om Jesus. Den har jag länge velat läsa. Och som alltid när jag köper en mer seriös bok är det som om jag måste kompensera med en oseriös. Hollywood Girls Club platsar i den senare kategorin.
 
 
På Coop handlade jag mat så klart, men även en del smått och gott som krokar och silikon (för väggbruk) samt den här chockrosa korgen. Jag behövde en liten korg för mina ögonskuggor och puder. Annars dräller de bara omkring.
 
 
Jag hängde upp duken som jag köpte på loppisen i Gråbo. Det ser bättre ut i verkligheten även om det där också liknar ett altare... Jag har velat dölja den där väggen, eftersom det är två stora rejäla skruvhål i den. De där hålen brukar jag allt som oftast förväxla med feta, svarta spindlar. Huh!
 
 
Jag får middagsgäster i morgon. Maten jag ska bjuda på är sådan att det lämpar sig med bröd till så jag slängde ihop fyra kakor. En halv åt jag till kvällsmat. Min mage tackar mig inte, men det var underbart gott!
 
 
Hade jag fått upp mina stringhyllor hade jag också kunnat tömma ett par av lådorna som döljer sig bakom skynket, men så blev det icke. Till min stora besvikelse. Nya tag under veckan eller nästa helg.
 
 
Ja, det här var en sammanfattning av min omfångsrika dag. Jag har fått gjort så himla mycket. Fixat mängder med småsaker som samlats på hög. Sånt där som inte blir av; byta batteri i brandvarnaren, köpa och sätta upp krok för diskborsten, röja bland skorna, stryka dukar... Jag hann inte med allt, men kan ändå njuta till max av det som ändå blev. Vilken bra söndag jag haft. Ligger här nu i soffan, har tänt ljus och bara tonar ner. Snart är det läggdags och jag är skittrött. Gäsp!

Bokmässan

 
För ett par veckor sedan bestämde jag och M att vi skulle gå på Bokmässan. Nu när den väl pågick visste jag inte om jag skulle orka ta mig dig, men jag bestämde mig för att försöka. Med tanke på min yrsel och svaghet var det ganska jobbigt, eftersom det var vrålmycket folk. Stundtals kunde man inte röra sig varken fram eller bak. Så här efteråt var det lätt värt och jag bara önskar att jag inte hade varit så hängig. Jag hade gärna stannat kvar lite till.
 
 
Som sagt var det enorma mängder folk.
 
 
Bokmässan är väldigt kändistät. Jag bryr mig inte så mycket om kändisar i sig, men på det här viset är det väldigt trevligt för många gånger finns det chans att komma fram och byta några ord. Jag pratade inte med Leif Mannerström, men det är roligt att bara höra hans röst. Han skulle visst laga mat och lovade åhörarna att han inte skulle göra någon bearnaise...
 
 
Fyra böcker blev min skörd. Jag är nöjd över bredden här. Kakbok, chiclit, politisk roman och ett porträtt från 80-talets England.
 
 
Jag köpte boken - Vi tolererar inga förlorare - i en bokbutiksmonter och i förlagets monter fick jag syn på författaren själv. Min idol Britt-Marie Mattsson. Så klart var jag tvungen att hala fram min bok och be om hennes kråka. Jag sa att jag läst två av henne böcker i sommar (Snöleoparden och Maktens kulisser) och att jag gillade dem väldigt mycket. Jag upplevde att hennes glädje inför det var äkta. Jag är så imponerad av den kvinnan. Wow!
 
 
En kakbok som heter Kladdiga kakor. Det hade lika gärna kunnat stå Sofies kakbok. För blott 39 kronor var det inte mycket att snacka om. Den fick bli min. Efter en snabb bläddring har jag sett några olika bakverk jag tänker ge mig på.
 
Men det får bli en annan gång. Nu är jag så trött att det blir soffläge resten av dagen. Jag ska drömma och längta redan nu till Bokmässan nästa år. Det är utan tvekan min favoritmässa. Det finns så mycket intressant att se, köpa och lyssna till, men idag orkade jag inte. Så är det bara. Jag är glad att jag kom dit över huvud taget.

Om osynliga människor

 
 
 
 
Jag fick syn på en annons och klickade mig vidare till det här. För någon vecka sen skrev jag ju om det här med att vara mer kulturell och att ta vara på och utnyttja det som staden faktiskt erbjuder. Teater hör till sakerna som jag är dålig på att ta mig till. Men jag gillar teater väldigt mycket.
 
Den här föreställningen vill jag definitivt se. Först titeln. Sen underrubriken: Om osynliga människor i en osynlig stad. Där var jag redan fångad. Sen resten av beskrivningen. Det här är sannerligen en föreställning för mig. Om någon vill följa med mig så hojta. Anywho! Jag väntar till lönen med att köpa biljetter. Om ingen vill följa med så går jag själv.
 
 
 

Bokrecension - Flickan från ovan

 
Flickan från ovan av Alice Sebold
 
Ja, nu har jag läst en bok till. Jag har nämligen inte varit riktigt pigg och legat i soffan hela dagen igår och nästan hela dagen idag. Då hinner man läsa mycket.
 
Flickan från ovan kom ut som pocket 2002 och det var då jag läste den första gången. Alltså blev läsningen nu en repris och det är jag så här i efterhand extra glad över. Jag var förtjust i den här boken redan då, men med ytterligare tio år på nacken fanns det saker jag kunnat ta in och förstå på ett helt annat sätt.
 
Huvudkaraktären i den här boken är Susie 14 år. Hon våldtas och mördas. Det får man veta i de första meningarna. Resten av boken löper över de tio kommande åren där familj och vänner försöker ta sig vidare med denna sorg och förlust. Samtidigt följer Susie sina kära från himlen och berättelsen är hennes.
 
Jag vet att det inte låter som världens bästa berättarteknik, men tro mig, här funkar det bättre än väl. Det är få böcker som jag har gråtit så mycket till när jag har läst som denna. Inte för att berättelsen vältrar sig i sorg och smärta utan för att det är det lilla i vardagen som berör. Kanske blir jag så berörd för att jag själv har förlorat någon i alldeles för unga år som stod nära mig.
 
Det är inte bara det sorgliga som griper tag utan lika mycket vad den brutala händelsen gör med relationerna. Föräldrarna som långsamt glider isär och den kvarvarande dottern som så mycket liknar Susie att hon inte klarar att se sig själv i spegeln. Lillebrorsan som är så liten att han mot sin vilja hålls utanför hemskheterna. Där finns också en mormor, pojken som var kär i Susie och den knepiga Ruth. Och så mördaren. Så klart.
 
Alice Sebold har ett vackert språk. Jag är väldigt kritisk, rent språkligt, när jag läser, men här finns ingenting jag hänger upp mig på. Läs den här boken! Om ni inte får tag i den på annat sätt så låna den av mig!
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0