Almakören på GöteborgsOperan

 
Min familj satt på andra balkong när jag sjöng med Almakören på GöteborgsOperan den 25 maj. Reportoaren bestod av Simon and Garfunkel-låtar. Musik som jag älskar! Det var en fantastisk känsla att få framföra dessa låtar tillsammans med 400 sångare. Tänk att en amatörkör får sjunga på stans största scen. Det är riktigt coolt. Och aldrig tidigare har operan haft en så stor ensembel på scen.
 
 
Anna Nord borde få något slags pris. Jösses vilken trummis! Jag har inte ord för hur bra hon var. Ibland tappade jag bort mig för att jag lyssnade på henne.
 
 
Bilderna har pappa tagit och här har han zoomat in mig.
 
 
Eftersom vi hade lamporna på oss såg jag inte pappa, men eftersom jag visste var familjen satt siktade jag blicken dit och vinkade. Nog lyckades jag kolla rätt in i pappas kamera just då.
 
 

Almakören på tv

TV4 Göteborg bevakade Almakörens luciatåg! Vi var med i den sena sändningen igår och i slutminuten dyker vi upp! En kort snutt från vårt långa, långa luciatåg. Klicka här för att komma till klippet. Tittar man noga ser man mig stå längst bak, snett höger om vår lucia. Tyvärr hinner man varken se eller höra särskilt mycket.

Luciakonsert med Almakören

 
Min kör har luciakonsert i morgon! Kom gärna om du har möjlighet. Repertoaren är ganska blandad. Inte bara klassiska julsånger utan lite av varje. Tyvärr har jag missat en hel del övningar i höst och är inte helt hundra på alla låtar, men det får gå ändå. I värsta fall får jag väl mima...

Ett magisk möte i november

 
Den här konserten ska jag ta med mina föräldrar på. Jag är övertygad om att den kommer att vara fullständigt magisk! Mötet mellan SeLest och Mozarts Requiem. Jag vill uppmana alla som kan att gå på den. Så här skriver de själva om konserten:
 

SeLest ger Mozarts Requiem-En mässa för de som gått före och för oss som är kvar.

1791 skrev Mozart på beställning ett requiem som skulle visa sig bli hans egen dödsmässa. Den episka musiken ekar än idag i uppsättningar världen över.

Verket fullbordades av flera av dåtidens komponister men den mest framförda versionen är den av Mozarts elev Süssmayr. Kanske är det detta ofullbordade som inbjuder och lockar oss att drygt 200 år senare  ge vår version.

Kvar är Mozarts original men nu i SeLests tolkning med tre nyskrivna kompletterande satser samt egen svensk översättning av verkets solopartier i ett scenrum vilande på vår ständige sammarbetspartner Patrik Gunnar Helin visuella projektioner.

Idén om att göra en tolkning av Mozarts Requiem har vi ruvat på ett tag. Mitt residensskap på Vara Konserthus ger nu oss möjlighet att utveckla och forma vår tolkning av detta mästerverk. Låt er sköljas av tonerna ni så väl känner från förr men i en fantasieggande ny skrud där åhöraren blir delaktig och fyller i med sin egen personliga historia.

Boka biljetter.


Om att sjunga på operan

 
Bridge over troubled water. Mrs Robinson. The boxer. The sound of silence. Vad har dessa låtar gemensamt? Ja, förutom att de kan kopplas ihop med Simon and Garfunkel.
 
Jo, att Almakören i maj kommer att ha en konsert där vi framför just dessa låtar och ett gäng till signerade Simon and Garfunkel med arrangemang skrivna av Simon Ljungman och Fredrik Berglund. Inte nog med det. Körledningen har verkligen slagit på stort och bokat GöteborgsOperan för vår konsert. Va! Vilken grej!
 
Det är inte slut där.
 
Alltså, jag får nästan lite svårt att andas.
 
Jag ska få sjunga solo! På operan!! Hur galet? Jösses. Jag kan inte riktigt släppa detta. Jag är helt euforisk över att vi ska sjunga där med kören. Och att jag ska sjunga solo på operan. Jag har faktiskt inte riktigt ord, men det spritter i hela kroppen på mig!
 
Det är långt kvar till denna konsert och jag kommer att påminna längre fram, men för den vetgirige: 25 maj är datumet som gäller.
 
PS Jag har inte sett hela videon ovan och går inte i god för innehållet... DS

Alicia och James

 
Alicia Keys. Jag har alltid gillat henne, men aldrig lyssnat särskilt mycket på henne. Hon har en fantastisk röst, är grym på piano och har skapat sig en bra hitlista genom åren. Jag kunde/kände igen alla låtar utom två under gårkvällens spelning på Way out west. Det säger en del om hur hon når ut.
 
Redan innan var jag fullständigt övertygad om att det skulle bli en minnesvärd och bra spelning. Däremot hade jag inte förväntat mig att bli nockad. Stundvis mållös. Jag var helt i musiken och glömde emellanåt bort att jag stod i ett hav av tusentals människor. Det kändes snarare som om det bara var jag och musiken.
 
Magnifikt.
 
Jag har faktiskt svårt att beskriva så jag erbjuder er GP:s recensent Johan Lindqvists ord istället:
 
"Efter att ha sett många konserter under tre intensiva dagar inser jag att det är långt ifrån alla som faktiskt klarar av göra en spelning med tydlig dramaturgi. Väldigt många konserter lunkar liksom mest på från start till mål. Det är, milt sagt, inget problem som Alicia Keys brottas med.

Inga överdrifter, inga ambitioner att visa sig på styva linan. Alicia Keys bara sjunger sina sånger, släpper lös flytet och det enorma flödet hon har i rösten. Hon är förstås en grym pianist också, vilket inte minst märks när hon för en stund skickar ut sitt band och ger oss Brand new me och If I ain't got you. (Min fetning.)

Under kvällen vrider hon in och ut på sig själv, fast förstås med full kontroll, och sjunger om kärleken från alla tänkbara vinklar. Hela tiden med ett stort leende på läpparna. Det är inget snack om att hon älskar att vara på scen. Det är positiv energi, enorm musikalitet i en hyperdesignad men ändå känslospäckad show.

När hon mot slutet själv trummar igång beatet till Girl on fire och sedan trycker på med rösten i refrängen är alla händer i luften. Till sist samplas Frank Sinatra, kommer in i lång, glittrande klänning och repriserar förstås Empire State of mind. Så snyggt. Så sjukt begåvat. Så skönt att för en stund slippa alla ängsliga indieband med skeva gitarrer och bara åka med i en fullfjädrad föreställning."


Läs hela recensionen.



Jag ska inte glömma bort James Blake som också spelade igår. Han går på intet sätt att jämföra med Alicia Keys, men jösses, han bjöd också på en fantastisk spelning. Dansant, vemodigt, souligt och ljuvligt.


Träningsvärk av dans

Måste bara säga detta: Johnossi igår. Riktigt, riktigt bra! Bra sång, grymt ös. Jag dansade hela tiden och tappade bara fokus under två-tre låtar på slutet. Jag brukar inte lyssna på dem annars, men kände igen nästan alla låtar de spelade. Hitkavalkad! Grymt! Idag har jag träningsvärk i vaderna.
 
Otroligt ledsamt för alla som köpt biljett enkom för Niel Young. Det är nästan troll i avhoppen i år.

Göteborgsväder

Jag slog ju till och köpte ett festivalpass till Way out west i förra veckan, trots att jag från början inte tänkt gå. Anledningen att jag inte tänkt gå är för att det inte är så många artister jag vill se. Plus att två av dem jag ville se har hoppat av. Men det kändes konstigt att inte ha tillgång till festivalen, att kunna höra det jag vill, umgås med vänner som ska dit, stämningen...
 
Jag har dock inte tagit ledigt från jobbet utan sitter här och knåpar med olika layout-grejer. Utanför fönstret strilar regnet ner och det är rätt skönt att vara inomhus. Äkta Göteborgsväder. Klockan 17 styr jag dock kosan mot Slottsskogen. Min första spelning (planerade) är Johnossi. Jag kommer förmodligen höra Neil Young också. 
 
I morgon ser jag fram emot Håkan Hellström och The Knife (även om jag inte är överväldigad över deras nya platta). På lördag ska jag höra James Blake och Alicia Keyes. Resten får vara överraskning.
 
Någon som läser här som ska dit?

Jag och Bad Religion

 
Mellan 21.27 och 21.47 igår kväll pågick följande sms-konversation mellan en vän och mig:
 
M: Sugen, börjar om 30'. Har en biljett.
 
Jag: Jösses! Det var kort om tid. Vet inte om jag hinner. Finns det möjlighet att lämna biljetten i dörren?
 
M: Skall kolla. Fick reda på presspass lite sent.
 
J: Ok.
 
M: Fixat, ligger en i ditt namn.
 
J: Grymt! Jag åker nu :) Lämnar telefonen hemma. Inget batteri... Hoppas vi hittar varandra!
 
M: Längst fram i mitten.
 
J: :)
 
 
Bad Religion spelade på Sticky Fingers igår inför en publik på blott 400 personer och biljetterna sålde slut illa kvickt när spelningen utannonserades. Jag lyssnar inte mycket på den här typen av musik nu för tiden, men jag har gjort och spelningen var överväldigande bra! Bandmedlemmarna är ju gubbar nu, men oj, vad de levererade! Vilken energi. Trummisen var löjlig. Helt frenetisk och inte en miss (vad jag märkte). Jag stod och mös hela spelningen (vars start jag bara missade med 10 minuter).
 
Ja, det här var helt klart en upplevelse jag är glad att lägga i mitt bagage. M hade nämnt någon dag tidigare att han eventuellt skulle kunna ha en biljett till mig så jag var inte helt oförberedd när hans sms kom. Fast jag var i princip på väg att gå och lägga mig. Jag studsade upp från soffan. Fräschade till mig och slängde på mig kläder. Kutade iväg till Hjalmar Branting och fick vänta några minuter på en spårvagn. Sen är det ju helt kaos i centrum på grund av ombyggnad så jag gick från Nordstan till Sticky. Det blev en bra uppvärmining inför spelningen.
 
Läs GP:s recension.

Depp och Sting samma kväll

 
Jag och J var och såg The lone ranger. Helt ok film. Jag skrattade flera gånger. Reaktionerna mot den har varit ganska blandade. En del vänder sig emot Johnny Depps karaktär som förstärker bilden av indianer som oseriösa skojare. Jag kan förstå den kritiken. Hela filmen bygger på alla förutfattade meningar och fördomar om vilda västern. Det är en rolig film, med många detaljer samtidigt som det finns något allvarligt i botten. Tyvärr slarvas allvaret bort. Helt klart sevärd ändå.
 
 
Efter filmen rusade jag vidare till Liseberg för att hinna höra något av Sting. Och nog hann jag, eftersom han spelade länge. Jag kan bara tänka mig alla fina bitar jag missade, men jag fick höra "Roxanne", "Every breath you take" och efter att ha blivit inropad flera gånger om avslutade Sting...
 
 
...med en av mina absoluta favoriter "Fragile". Åh vad den passade fint i ösregnet.

Grönt är skönt

Vad roligt att se att så många hittade hit igår!
 
 
Jag skulle till Lagerhuset i Trädgårdsföreningen igår vid 20, men var där en halvtimma tidigt. Eftersom jag inte varit där sen jag var barn passade jag på att gå ett varv. Det är otroligt fint och luktade underbart från allt som blommade.
 
 
Upptäckte också att Karin Boye har blivit flyttad hit. Hon passar bra här, tycker jag. Vanligtvis brukar hon stå på Avenyn utanför stadsbiblioteket, men där är det en byggarbetsplats nu. Antar att statyn ska tillbaka sen.
 
 
Min anledning att vara här var för att Simon spelade med delar av sin grupp Selest. Jag älskar verkligen deras musik. Vissa saker som Simon skriver om har jag själv anknytning till och att höra dessa låtar live är speciellt. Ett härligt ställe för den här musiken och som extra piff flög en talgoxe omkring över våra huvuden då och då.
 
Kolla deras video Född den 4 juli på Youtube eller hör den på Spotify.
 
Två kvinnor från kören var där med sina män så jag satt tillsammans med dem och pratade både innan och efter spelningen. Det var väldigt trevligt!
 
Idag får vi gå hem klockan 13 från jobbet. Otroligt skönt. Jag tänkte utnyttja tiden till att leta efter gummiskor. Min gamla är uttjänta sedan länge. Jag behöver ha bättre skor nu när jag promenerar så mycket och jag vill väldigt gärna ha med mig ett par bra skor på bilsemestern. Lär bli en del gång då.
 
Glad midsommar!

Boka in!

Som jag nämnt en gång tidigare kommer Almakören att uppträda på världssångardagen som infaller tisdagen den 16 april. Kl 20 står vi redo på Götaplatsen. Det blir ingen konsert utan en kort reportoar med fyra låtar. Självklart håller vi tummarna för att det blir fint väder. Och med fint väder menar jag sådant utan nederbörd. Gärna sol och vindstilla. Det är svårt att sjunga utomhus. Ljudet bara far iväg. Klart och vindstilla underlättar och framför allt ökar chanserna till en stor publik.
 
Så har ni vägarna genom stan tycker jag att ni ska svänga förbi Götaplatsen och höra oss. Vi kommer att sjunga vårsånger.
 
Götaplatsen kl 20.00 den 16 april är det som gäller alltså!

Rapport från Almakören

 
Det är i den här maffiga lokalen vi befinner oss i under körövningen - Annedalskyrkan. Akustiken här är verkligen inget man kan klaga på. Inte trevligheten eller utmaningarna heller. Igår kväll sjöng jag återigen skiten ur mina stämband och för ett tag kom det inte fram en ton. Jag har inte vanan inne att sjunga på det här sättet, men det är underbart!
 
För tillfället övar vi på ett tiotal låtar. Bland annat Sverige med Kent, Du gamla, du fria, Livets sår, I wanna dance with somebody (Whitney Houston) och Inbjudan till Bohuslän (Evert Taube). Det är körledaren själv, Simon Ljungman, som skrivit flera av arrangemangen. Just sådant är han enormt duktig på. Som körledare är han glad och engagerad och peppande, men samtidigt vet han vad han vill och han driver på framåt.
 
Vi sitter uppdelade i stämmor och då är det svårt att höra helheten. Framåt slutet får vi dock komma fram. Då står stämmorna mot varandra och så sjunger vi för glatta livet. Det är en härlig känsla.
 
Det kommer att bli ett par framträdande fram över. Det första tillfället verkar vara ganska snart. Den 16 april är det världssångardagen och som jag har fattat det kommer vi att stå och sjunga någonstans på Avenyn. Jag återkommer med mer info om någon skulle vara intresserad av att bege sig ut på stan då.

En liten filur

 
För er som har träffat min crazy eye bird. Den här filuren verkar vara en kusin. Hittade hen på ett elskåp i Linné. Så himla söt!
 
Igår trillade jag i trappan på jobbet. Ett riktigt rejält brak. Turligt nog var jag på väg upp och inte ned. Nedförsramlingar har en tendens att bli mycket, mycket värre. Jag fick bara en lårkaka och ett jätteblåmärke. Ja, plus att det stramar och gör väldans ont också.
 
I själva smällen kändes ingenting, men efter en stund var det som om hela benet brann och sen kom svullnaden. Jag slängde ut en bild på Instagram på min blå höft, men jag ska bespara er.
 
Efter jobbet igår var jag på kören och jag gick på det tidigare passet. På grund av årsmöte hade man tidigarelagt starttiden så jag missade de första 20 minuterna. Det var lite synd. I övrigt var det lika härligt som förra veckan, bortsett från att de sköna tanterna inte var där. Jag träffade en av dem, hon som ville ha mig bakom sig, och hon skällde på mig för att jag hade kommit till det tidiga passet och inte det sena som hon gick på.
 
Jag får nog överlägga det där ordentligt vilket pass jag ska gå. Fördelen med det tidiga passet är att jag kan åka dit direkt efter jobbet och att jag inte blir så sen hem. Fördelen med det andra passet är att det inte är lika mycket folk samt att det var en skönare atmosfär. Fast sånt kanske man inte kan avgöra på en gång. Jag kanske inte måste bestämma. Jag kanske kan växla. Nackdelen då är att man inte lär känna folk lika enkelt, skulle jag gissa.

Sjunga i kör

Redan som riktigt liten sjöng jag i kör. Barnkör. I mellanstadiet fick man vara med i skolkören. Det var en självklarhet. I högstadiet likaså. Egentligen fick man bara vara med två av tre år, eftersom det var så många som ville vara med, men jag fick vara med alla tre år. Jag får väl ta det som en komplimang. Körledaren ville ha med mig.

Parallellt med skolkören i högstadiet sjöng jag i kyrkans ungdomskör eller gospelkör kanske man kan kalla den. Där var jag kvar så länge jag bodde i Gråbo. Jag sjöng även i andra konstellationer. Både grupper som jag drog ihop och grupper som jag blev indragen i.

Nu har jag varit kör- och grupplös i snart tio år. I Småland hittade jag ingenting passande och när jag flyttade till Göteborg tänkte jag att jag måste hitta mig en kör. Jag hörde av mig till en där man måste provsjunga in, men jag fick aldrig något svar på mitt mejl...

I helgen bestämde jag och en kompis fikaträff. Så här skrev hon till mig: ”Visst gillar du att sjunga? I så fall kan vi fika på måndag efter jobbet & sen gå på körövning med Almakören i Annedalskyrkan. Riktigt roligt faktiskt!”

Jag var inte sen att hänga på och igår var vi där. Låtarna var utmanade och roliga att sjunga. Kören är så stor att den träffas i två omgångar med omkring 100 sångare per grupp. De flesta är äldre och jag skulle gissa att medelåldern är någonstans 55-60 år.

En rolig grej, förutom att få sjunga, är att jag känner körledaren. Han hejade glatt på mig när jag kom och sa att ”Där har vi en ny alt”. Altarna vände sig om och kikade på mig. De som satt närmast hälsade mig välkommen. En bit in i övningen vände en kvinna på bänken framför sig om och frågade: ”Vem är det som sitter bakom mig? Sa du att du var ny och sjunger så bra? Hädanefter måste du alltid sitta bakom mig.” Sen skrattade hon.

När jag satt på bussen hem kunde jag inte sluta le. Det var så skönt att få sjunga, men också väldigt skönt att göra något som jag verkligen kan. För även om jag knappt hört några av låtarna vi sjöng kunde jag hänga med på en gång i noterna och stämmorna. Att känna att man kan är väldigt tillfredsställande. Jag måste säga att jag har saknat både känslan av att kunna och känslan av att sjunga skiten ur stämbanden.

Jag kan nästan garantera fler rapporter från kören. Jag tänker definitivt fortsätta. De kvinnor jag pratade med var så himla söta!


Födelsedag i Konserthuest

 
Om Jonathan Johansson med några av Göteborgs symfoniker var bra? OM! Det var så bra att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Alla runt omkring verkade gilla det lika mycket som jag. Applåderna mellan låtarna ville aldrig ta slut och när allt var över stod samtliga upp och jublade. Mr J verkade uppriktigt rörd och förvånad.
 
 
Ett nummer inledde han helt ensam. Det var också mäktigt. En akustisk gitarr och hans särpräglade röst. Fint! 
 
 
Jag älskar konserthuset. Miljön är fantastisk. 
 
 
Konserten var en present från M. 
 
 
Efteråt gick vi till Puta Madre och drack gott. Bra avslut på en riktigt bra födelsedag.

Vem han är

För er som inte riktig vet vem Jonathan Johansson är så kan ni lyssna här. Detta är en väldig avskald version. Tänk den tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Jag tror att jag kommer att både gråta och rysa ikväll.
 
 
Om ni kikar på Spotify kan jag rekommendera låtarna "Psalm noll noll", "Under sjukhusen" och "Stockholm".

P3 Guld 2013

 
Kodjo Akolor och David Druid hade fått i uppdrag att värma upp publiken i Scandinavium. De gjorde ett bra jobb. Peppen inför P3 Guld-galan ökade till max.
 
 
Ännu bättre blev det när Icona Pop som första band ut på scen rev av sin fantastiska låt "I love it". Grymt drag! Svårt dock att få ett skarpt foto på dem. Det var över lag svårt att ta skarpa bilder, men skit samma. Ni får se bilderna ändå.
 
 
Kvällens programledare var Martina Thun och Soran Ismail. Klockrena. Jag har märkt på dem som sett tv-sändningen att det inte vara så bra, men jag kan säga att för oss som var på plats var det väldigt bra. Galor som dessa är nog bäst live.
 
 
First Aid Kit delade ut priset för Årets hip hop/soul och det vanns av Labyrint. Deras glädje. Fint!
 
 
Loreen bjöd på "In my head" och det var gåshud över hela kroppen. Cool kjol.
 
 
Norlie & KKV spelade sin låt "Nej".
 
 
Maskinen vann det finaste priset av alla - Guldmicken - för bästa liveartist. Freij valde att kasta ut priset i publiken.
 
 
Alina Devercerski spelade "De e dark nu". Det är hon som står där borta i mitten.
 
 
Tityo delade ut priset till årets grupp som givetvis inte var där - Kent.
 
 
Discoteka Yugostyle tolkade de nomireade till årets låt. Dessa hade jag lätt kunna dansa till hela kvällen. Vilket ös!
 
 
Välförtjänt vinnare blev Icona Pop med superhiten "I love it".
 
 
Gnucci körde ett potpurri och fick hela arenan att koka. Vansinnigt bra!
 
 
Timbuktu var med på ett hörn.
 
 
Norlie & KKV plockade hem priset för årets nykomling.
 
 
Ghost uppträdde.
 
 
Årets Musikhjälpen-trio hade kommit för att dela ut priset till årets rock/metal som kammades hem av Meshuggah. 24 år efter deras första platta.
 
 
När Linnea Henriksson äntligen kommit upp på scen var det inte hon som hördes utan Timo Räisänen med en akustiskt gitarr. Som någon slags rip off på hans och In Flames nummer från Grammisgalan för några år sedan. Detta var dock mindre lyckat. Synd att stjäla glans från just Linnea som var en av artisterna jag sett fram mest emot.
 
 
Hon är helt enkelt strålande.
 
 
Bara det att världens konfettiregn sprutades ut under hennes låt.
 
 
Och att hon kastade av sig sina höga klackar och rusade omkring som en tok. Så härligt!
 
 
Soran var den som stod för galans alla klädombyten.
 
 
Golvet.
 
 
Adam Lundgren och Adam Pålsson delade ut priset för årets dans som gick till Swedish house maffia som givetvis inte var på plats.
 
 
Johnossi världspremiärspelade sin nya låt. Jag tyckte inte den var så bra. Alldeles för skramligt utan någon riktig hook som jag tycker att många av deras äldre låtar har.
 
 
Kakan hade en egensydd klänning med Spice girls på. Den skulle jag kunna tänka mig att ha! Det var som en hyllning till priset för årets artist som det här året bara hade kvinnliga nomierade. Har nog aldrig hänt innan. Däremot många gånger då kategorierna bara innehållit manliga artister.
 
 
Jag hoppade högt och tjöt av lycka när priset gick till Linnea Henriksson. Hon var så rörd att hon nästan tappade rösten och började gråta.
 
 
Galan avslutades sen av Timbuktu & Damn!
 
 
Jag och J lyckades få bra platser trots att vi trillade in ganska sent. Jag står under den röda pilen och J under den orange. Vi dyker upp då och då i rutan genom hela den tv-sända galan. Orkar man inte se den 1,5 timmes långa sändningen, men ändå är lite nyfiken på innehållet kan man kolla klippen på galans egen hemsida. Jag kan framför allt rekommendera klippet med Gnucci.

Sveriges bästa musik

 
För två år sedan var jag och M på P3 Guld-galan. Det var roligt, bra artister och en härlig upplevelse. Ändå köpte jag aldrig någon biljett förra året. Det ångrade jag bittert när kvällen för eventet närmade sig och biljetterna var slut. Då ville jag grymt gärna gå.
 
Efter att ha sett årets line up kände jag mig mer eller mindre tvungen att gå. Jag visade artistlistan för min vän J och hon hakade genast på. 
 
Det är en ganska speciell grej, eftersom galan både direktsänds i radio och spelas in för SVT som visar galan en timma senare. Alla bara gör vad de ska. Det finns inget utrymme för improvisation. Samtidigt är det väl det som är tjusningen.
 
Uppträdade artister: Loreen, Alina Devecerski, Ikona Pop, Norlie & KKV, Ghost, Johnossi, Gnucci, Timbuktu & Damn! och Linnea Herniksson. Kan inte uttala mig om Ghost, men de andra är jag säker på att de kommer att leverera i toppklass.
 
Som ni ser - biljetterna är kirrade. Jag är på plats när Sveriges bästa musik ska hyllas. Nu är det nedräkning som gäller.

Sist i kön

 
Det har varit mycket om ätbara saker i min blogg det senaste. Lätt hänt så här inför julen. Jag tänker ganska ofta tillbaka på när jag startade min blogg. Det är över tre år sedan nu. Intentionen var att bloggen skulle vara mitt galleri. Jag hade just satt igång att måla på allvar igen. Samma intention hänger i, men det sker allt mer sällan att jag målar. Tyvärr.
 
Jag tänker alltid att om jag bara får gjort detta så ska jag måla sen. Det senaste har det handlat om att få ordning i lägenheten. Det har jag fått, men inte har jag målat för det. Så här års beror det mycket på ljuset också. Det är ingen idé att plocka fram färgerna när det är mörkt ute. Ingen lampa i världen kan återge nyanserna som solljus. Enda chansen att måla i dagsljus är på helgerna, men när man jobbar måndag till fredag är det så mycket som ska fixas och hinnas med på helgerna. Målandet hamnar sist i kön. Alla mina kreativa uttryck hamnar sist i kön.
 
Ungefär så här ser min kö ut:
Jobba
Sova
Laga mat/matlådor
Handla/ärenden
Vara social
Städa
Vara kreativ (måla, skriva, sy...)
 
Vissa punkter ligger på samma nivå eller går om varandra. Det återkommande är att kreativiteten hamnar sist. Jag måste ha ordning på livet för att kunna vara kreativ. Och jag måste vara pigg. Jag menar inte att gnälla. Det här är mest ett funderande och konstaterande.
 
Det som är roligt är att jag har skakat liv i mitt musicerande. Jag och min vän J har börjat sjunga ihop. Visserligen bara vid två tillfällen än så länge, men det har varit tillräckligt för att kicka igång mig. Jag kan längta hem till min gitarr och min pärm med låtar.
 
När jag var mellan 15 och 22 år skrev jag en del musik. Jag har rotat fram mina två pärmar med egenskrivet material och försökt att ta mig igenom det. En del kommer jag ihåg direkt, andra får jag treva mig fram i och några har jag inget minne av alls. Eftersom jag bara har text och ackord, men inga noter, måste jag lita på minnet för att hitta melodierna.
 
När jag skrev som mest musik gjorde jag det som ett slags dagboksskrivande. Jag skulle aldrig ha kunnat spela och sjunga låtarna för någon då. Nu när låtarna har fått vila, några i 17 år, så kan jag se på dem mer objektivt. Vissa texter är bra banala, men det finns melodier som jag blir riktigt stolt över. Kanske att jag med ny text kan ge låtarna liv igen.
 
Med andra ord. Målandet får nog stå åt sidan ett tag till för nu verkar det som musiken kommer att vara mitt kreativa utlopp. Eftersom det kreativa hamnar sist i kön är det inte möjligt att hålla på med två olika uttryck parallellt. Så mycket tid har jag inte. Ja hopp! Det blev en lång utläggning detta. Till sist kan jag väl säga att förhoppningsvis lägger jag upp smakprov på hur det kan låta fram över.
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0