Vi spretar, tavlorna och jag

 
Jag tyckte att jag hade hittat en ny linje i mina blå och gröna tavlor jag målade i februari, men det liksom bara fortsätter. Det började med att jag målade över en gammal tavla. Den blev svartvit med små, små gula och röda element. (Den är svårfotad på grund av sitt långsmala format så den får man se om man kommer till min vernissage.) Den stack ut och det fortsatte i en annan mindre tavla med svart botten. Även den är en egen genre. Något nytt för mig. Så kom den eldiga jag visade här om dagen och nu denna. En svartvitblå.
 
Jag märker ju att det spretar. Det känns som något dåligt. Spretigt. Jag minns när jag visade några av mina målningar för en gallerist. Hennes omdöme var just det "Det spretar." Hon uppmanade mig att måla en serie och komma in och visa den för henne. Jag gjorde aldrig det. Kände nog att jag aldrig kommer komma in på ett galleri. Inte ens ett galleri för amatörer.
 
Det där med spretigheten är något som hängt med mig längre tillbaks än så. Min bästa vän från tonårstiden och jag brukade skoja om det där. Att jag spretade och inte riktigt passade in i det välkammande, tillrättalagda sammanhang som både han och jag levde i.
 
Så kanske det är så. Jag spretar. Mitt måleri spretar. Vad är det som säger att det skulle vara fel? Egentligen. Enda "problemet" är väl just vid en vernissage, när tavlorna hänger tillsammans, och inte riktigt matchar varandra. Mitt måleri måste vara lustfyllt. Det är när jag försöker styra det med hjärnan som jag fastnar. Och jag kan garantera att tavlorna som kommit till sedan februari är målade med lust och glädje. Det är så jag vill ha det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0