Drömmar. Nu är jag där igen. Jag är en drömmare. I stort och smått. Jag drömmer och fantiserar om allt möjligt. Allra mest om min egen framtid så klart. Saker jag vill genomföra, platser jag vill se. Man måste få drömma. Även när det känns som om man står med skit upp till knäna.

 

Jag tänker mig att varje dröm är en trappa. Det går inte att komma hela vägen upp i ett kliv om det är tio trappsteg. Ett eller möjligtvis två i taget kan funka. Med andra ord: Det måste få ta lite tid och ibland måste man också offra något annat. Det är det svåra. Att offra. Att inte ha allt hela tiden. Så vad är värt att offra? Pengar, socialt umgänge, tid? Ja, det vet ju bara var och en.

 

Just nu står jag och väger mina tankar. Vad kan jag offra för att ta nästkommande trappsteg mot en dröm jag har? De första steget har jag redan tagit. Nästa är väldigt mycket mer avgörande. Ett risktagande. Faktiskt livsförändrande.

 

I min fantasi har jag tagit det avgörande steget och jag ser hur bra det kan bli. Om allt går bra. Om det inte går bra? Den tanken vill jag inte tänka. Den är inte ett alternativ när steget väl är taget. Därför måste allt analyseras noga. Vägas på våg. Sorteras i högar.

 

Jag delar tanken med människor jag litar på. Inte för att någon annan kan ta beslut åt mig. Förhoppningsvis vågar någon säga ifrån om jag är alldeles för galet och skevt ute.

 

Men är det inte så - att man måste vara lite galen för att fånga sina drömmar?