Något som jag har insett med åren är att människor som tenderar att vara manipulativa dras till mig. Och jag till dem. Det gäller både killar och tjejer, vänner och kärlekar. Kombinationen blir alltid destruktiv. För mig i alla fall. Manipulativa människor vill ju ha saker på sitt sätt och har ett väldigt stort behov av att få med en på samma tåg. Det kan gälla både aktiviteter och tankegångar.

 

Om jag blickar bakåt i tiden så finns det ett antal personer av det här slaget i min omgivning. Relationerna börjar oftast bra och intensivt. Som de flesta andra gillar jag uppmärksamhet kring min person och dessa personer har ett sätt att ge uppmärksamhet som blir begärlig. Man vill ha mer. Det är personens sätt att snärja.

 

När man minst anar det försvinner personen ifrån en och man börjar längta och sakna. Som sagt. Den där uppmärksamheten är verkligen begärlig. Personen dyker upp igen och lyckan är gjord och så där håller det på. Det är nu det börjar bli destruktivt. Man kan nog likna det vid en förälskelse. I negativ bemärkelse.

 

Om en sådan här sak sker bara vid ett fåtal tillfällen är det svårt att dra några slutsatser eller lärdomar, men nu har det hänt mig så många gånger i livet att jag börjar lära mig ett och annat. Bland annat detta:

 

1. Lita på magkänslan. Om instinkten inledningsvis säger "Passa dig för den där" så passa dig för den där.

2. Det spelar ingen roll hur stor glädjen över relationen är om glädjen hela tiden överskuggas av det negativa. Med andra ord - inte värt det.

3. Om relationen "tvingar" dig att gå över dina egna gränser håll dig vaksam allternativt backa helt.

 

Nu låter det här väldigt allvarligt kanske så därför måste jag säga att jag inte har råkat värre ut än att jag har kunnat resa mig och borsta av dammet ganska snabbt igen. Det här handlar mest om att jag har dragit lärdom av min historia och applicerar kunskapen i min nutid.

 

Jag kom att tänka på det här sakerna när jag inte kunde somna igår. Tankarna ledde sen vidare till något som gjorde mig så himla glad. Jag har nämligen så många fantastiska vänner där relationen är balanserad och positiv. I vissa perioder tar den ene mer utrymme och behöver mer stöttning. I andra perioder är det tvärtom.

 

Med riktiga vänner är det ok att vara lite knasig emellanåt och det är ok att ha åsiktsskiljaktigheter. Så länge man respekterar varandra funkar det. Det finns inga konstigheter. För mig handlar det också om förtroende. Att jag genuint känner mig omtyckt och inte behöver prestera för att bli det. Då kan jag vara och uttrycka mig utan att behöva tänka mig för på samma sätt, även om det så klart är viktigt att vara lyhörd och närvarande och inte bara klumpa på.

 

Orterna under kartan (som är en tapet från Björklund och Wingqvist) får, utan någon inbördes ordning, symbolisera dessa guldklimpar till vänner. Alla kanske inte finns aktivt i mitt liv nu, men har ändå betytt mycket på vägen. Kan hända att jag har missat någon, men som sagt det får vara symboliskt. Och apropå ortsnamnen...visst är de fina!