Jag har tidigare berättat att jag återigen givit mig på att skriva en bok. Då liksom nu känner jag att det är enormt pretantiöst att berätta en sådan sak, men det är så roligt att jag inte kan låta bli. Att detta projekt, liksom de många tidigare, kanske aldrig blir klart är jag noga med att säga. För så är det. Bara en sådan sak att jag inte har skrivit på "boken" sedan i maj talar sitt tydliga språk.

 

Igår plockade jag upp tråden igen och finner det precis lika lustfyllt som sist att skriva. Det bara forsar fram ur fingrarna. Visst tar det stopp då och då. Ett stopp kan bero på flera olika saker. Till exempel om jag helt plötsligt låter en karaktär ta en vändning som jag själv inte förutspått. Då måste jag tänka igenom vad det innebär och hur de andra karaktärerna ska reagera på det.

 

Just nu klurar jag på det här med dialog. Jag använder väldigt mycket dialog. Dels för att relationen mellan de olika personerna är det viktiga och dels för att jag helt enkelt gillar att skriva dialog. Samtidigt har jag alltid inbillat mig att för mycket dialog blir tungläst. Jag tror att jag måste lägga in mer karaktär i dialogerna också så att varje person utkristalliseras som sin egen.

 

En annan grej är att huvudkaraktären har många likheter med mig. Kanske beror det på bristande fantasi. Eller helt enkelt på att jag skriver om den verklighet jag kan bäst. Sånt jag själv har upplevt. MEN det är på intet vis en självbiografisk bok. Inte alls. Om man skulle säga att mitt liv är ett pussel och boken ett annat pussel så har jag lånat några bitar ur mitt liv, men jag har även lånat bitar ur andras liv.

 

Vi har en timmes lunch på jobbet. Jag hade ätit klart efter 20 minuter. Resterande 40 satte jag mig och skrev. Över 4 000 tecken blev det och nu har jag totalt skrivit 36 000 tecken. Antal tecken ger bara en bild till andra som också skriver. Om jag säger att de 36 000 tecken, som jag känner mig så stolt över att ha plitat ner, kanske är runt 6 procent av en bok. Då förstår ni att jag har långt kvar.