Det finns en tid i mitt liv som jag ofta glömmer bort, men när jag tänker efter blir jag ledsen. Ibland, som nu, förfäras jag över hur det var. Det är först med perspektiv som jag förstår hur jag faktiskt hade det. Så här flera år senare kan jag berätta om det, men då skämdes jag otroligt mycket. Varför jag skämdes? Jo, för att jag hade väldigt lite pengar. Inte som i att jag slösade bort dem. Jag hade knappt några att slösa.

Mina föräldrar flyttade när jag var 19 och jag valde att inte följa med utan stannade kvar. Jag var oerhört mån om att klara mig själv och bevisa att jag hade gjort rätt val, men att börja försörja sig själv som 19-åring var tufft. Vid den här tiden arbetade jag på ett lågprisvaruhus. Jag arbetade tre dagar i veckan plus varannan helg. Sett till timmar var det ungefär 70-75 procent. Lönen var inte mycket att hurra för. Jag fick ut mellan 7 000 och 9 500 kronor i månaden. Det berodde lite på hur dagarna föll i månaden. Jag var fast anställd, men hade timlön.

Ok. Jag bodde i en lägenhet byggd ovanpå ett garage. Toa, dusch och sovrum var separata. Kök och vardagsrum gick ihop. Detta boende i Gråbo, tre mil nordöst om Göteborg, kostade mig 3 500 i månaden. Mitt busskort gick på omkring 1 000 kronor. En dålig lönemånad hade jag alltså endast 2 500 kronor kvar som skulle räcka till telefon, modem, mat och...nä, det räckte inte till kläder och nöjen. Jag hade inte ens hemförsäkring.

En av mina bästa vänner var (och är) generös. Han betalde nästan alltid filmen och godiset när vi umgicks och jag fick aldrig betala bensinpengar när jag åkte med honom.

Mellan 30 september och 16 november fyller mina föräldrar samt fyra av mina syskon år. Strax därefter var det jul. Egentligen hade jag inte råd att köpa presenter, men jag vill minnas att jag köpte ändå även om jag bara la en femtiolapp. Det blev mycket pengar för en barskrapad kassa. Till saken hör att de allra flesta månader var mina pengar slut en vecka innan ny lön fanns på kontot. Att hitta en tia eller tjuga på marken var ren och skär lycka. För 20 kronor kunde jag köpa mjölk och en limpa.

Under den här tiden åt jag nästan aldrig färska grönsaker eller frukt. Jag hade inte råd. Däremot var jag noga med maten och försökte äta ordentlig och bra mat i övrigt. Visserligen var basen ofta en blandning av vatten och mjölk. Ingen grädde eller creme fraiche. Det var för dyrt. Jag köpte kyckling och färs när det var bra pris. Köpte storpack med fryst broccoli och stora mängder billig pasta.

Det gick ju. Jag överlevde de här åren, men fy farao vad det tärde. Väldigt stor del av min tankeverksamhet gick ut på att räkna. Räkna, räkna, räkna. Jag oroade mig alltid för min ekonomi. Vände och vred på varenda krona. Jag hade en nödtjuga i en bok. Ifall. Fattar ni? En nödtjuga. Vad skulle jag kunna göra med den? En liter mjölk och en limpa. Jag har kvar den sedeln. Det är den gamla tjugan. Den är en bra påminnelse om den tiden.

Vet ni. Jag skämdes så enormt över att inte ha pengar. Jag avskydde att behöva säga "Jag har inte råd". Värst var det att behöva be någon betala för mig. Det hände ibland. Många gånger var jag också avundsjuk på vänner som bodde hemma, jobbade och kunde spara pengar. Vänner som kunde resa. Jag tror knappt någon visste hur illa ställt jag hade det. Jag sa nog ofta att jag inte hade pengar, men jag tror att få förstod hur lite jag faktiskt hade.

Det finns egentligen ingen tanke med det här inlägget. Inte mer än att berätta. Ibland är det väldigt skönt att lufta ur gammal unken luft. Rensa bland saker som skaver. Detta är en period i mitt liv som gör ont. Ändå ångrar jag inte mina val. Det var en tuff tid, men med perspektiv är jag glad att jag har gått igenom det där. Det har gjort mig både tuff och ödmjuk. Framför allt förstår jag hur fantastiskt bra jag har det nu.