Något i stil med "Ge ett kulturpris till den som krossade Adeles hjärta" twittrade en vän till mig för ett tag sedan. En vansinnig tanke, men jag förstår den. Det gör ont i mig att höra Adele sjunga ändå kan jag inte låta bli att lyssna gång på gång. Jag har skrivit om henne förut, men gör det ändå igen. Det är nog få som inte kan känna igen sig i det hon sjunger och alla borde höra henne. 

Soul. Soul i sitt esse. Det finns olika typer av soul. Den glada och den svarta. Adele är den svarta. Tonen som kommer ur ett mörkt djup av förlorade drömmar. En tillvaro där allt slagits i spillror. Det är klart att alla hennes låtar inte är lika nattsvarta som "Set fire to the rain" och "Someone like you" men det är med dessa låtar hon fångar in och trollbinder människor.

Det enda som stör mitt öra är hennes sätt att ta vissa toner. Inte bara i liveklippen, även på skiva. Hon gör det liksom underifrån och ibland klingar hon inte in tonen helt och hållet utan ligger precis, precis under. Då gör det ont i mig. Fast på ett helt annat sätt än det jag beskrev i början. Ett skärande. Ungefär som när någon drar en kniv för hårt i porslin. Som naglar mot en griffeltavla. Ja, ni fattar.

Har ni missat denna kvinna så kom i kapp med klippen nedan:



Den här har jag länkat till tidigare, men lägger in den ändå:



Denna är lite äldre: