Som person har jag en förmåga att gå vidare. Att stänga dörrar och öppna nya hör till mina vardagssysslor. Jag strävar fram, fram, fram. Hela tiden. Smällar som livet har gett mig har gjort att jag än mer utvecklat detta beteende. Relationer som inte känns naturliga kämpar jag inte för. Mina förflyttningar geografiskt har ju också gjort att tidigare relationer som varit väldigt nära har fått ett avbräck med avståndet.

Jag säger inte att det alltid har varit enkelt. Att stänga dörrar gör ofta ont. För många gånger finns det skav. Något som inte blev som man hoppades. En vän som inte visade sig stå så nära som man trodde. Som backar inför det svåra. Att stänga dörrar har därför många gånger blivit ett skydd för mitt innersta. Att kunna hantera besvikelse och upprivna sår. Stäng och gå vidare.

Det senaste halvåret har jag dock börjat blicka tillbaka. Tack vare sociala medier har band återknutits och dörrar har öppnats. Det ena leder till det andra och än fler band hittar varandras ändar igen. Ett kontaktnät jag trodde var borta för alltid börjar långsamt tätna. Plötsligt är det som att min historia verkar bli min framtid. Det känns som en väldigt märklig tanke. Och mäktig.

Väldigt många av de där dörrarna föll igen som av sig själva. Man skiljs åt och livet fortsätter på olika håll. Kanske att banden inte var tillräckligt starka. Då. I flera fall har jag insett nu att det finns otroligt många människor i mitt förflutna som jag saknar. Som jag vill träffa igen. Att se deras ansikten swischa förbi på facebook får mig att längta än mer. Jag vill träffa dem, lära känna dem. Igen. På nytt.

Roligast är nog ändå att se hur alla osäkra tonåringar med tiden har blivit vackra svanar.