Mina drömmar inatt var väldigt konstiga. Att jag var febrig gör ju sitt till så klart. Så här var det.

Jag blev inbjuden till en barndomsvän som jag inte träffat sedan vi gick i gymnasiet. Det kändes väldigt roligt och det visade sig dessutom att han kände flera av mina vänner jag lärt känna på senare tid.

När jag väl anlände till barndomsvännen var det inte längre samma person utan en nära vän till mig som jag umgås med ganska ofta. Det konstiga var att hans hem liksom förvandlades till mitt barndomshem. (Det på bilden.) Jag gick runt, runt på nedervåningen och höll på att bli galen för att jag liksom visste att det inte kunde stämma att han bodde där.

Jag försökte till och med förklara för de andra i sällskapet att jag upplevde att jag var i mitt barndomshem även om jag visste att jag inte var det. Jag var ju i min väns lägenhet. Det var som att jag vill skaka på huvudet för att få allt att falla på rätt plats. Eller vakna. Det var som att jag drömde i drömmen.

Att drömma om ett hus sägs ju betyda att man drömmer om sig själv. Hur ska jag då tolka det att jag kände mig helt förvirrad över att vara i mitt eget hus? Barndomshemmet som är min grundläggande trygghet i livet. Vilsen i mig själv? Vilsen i tillvaron? Hmm...får fundera på det här ett tag.