Jag älskar att åka tåg, men det är en företeelse jag ganska nyligen lärt mig att uppskatta. Förut mådde jag mest illa och så blev jag sjukt rastlös. Både illamåendet och rastlösheten kan fortfarande sätta in, men mer hanterbart nu. På den här sidan nyåret har det blivit många resor till Göteborg. Jag var där förra helgen och det var vansinnigt mycket folk både på dit- och hemresan. Jag hade tur som lyckades få sittplats åt båda håll. Jag brukar aldrig platsboka. De 86 kronorna lägger jag hellre på annat.

När jag åkte hem i söndags satt det en ung mamma med sin son i knäet tvärs över gången. Sonen kanske var fyra år. Han satt och kramade och klappade på sin mammas arm och så sa han:
Mamma du är så gosig att jag aldrig vill släppa dig. Du är så gosig att jag inte vill låta dig gå till jobbet.
Alla andra i vagnen tittade på dem och på varandra och log. Vilken isbrytare. Och vilken underbar kommentar till sin mamma.

I morgon bär det av igen. Till Göteborg alltså. Min mp3 är laddad med massa go musik och jag kan riktigt längta efter de där två timmarna. Dunkla Fever Ray är bra tågmusik. Lätt att försvinna in i sin egen värld. Och alla granar som susar förbi som byts ut mot hus och så småningom Göteborgs central. Andetagen blir alltid lätta där. Och vad kan väl vara bättre än att åka till favoritstaden och träffa några av favoritmänniskorna. Yes!