Min fina kära orkidé bryr sig inte om kylan där ute. Att de fallit en ny decimeter snö ger hon blanka katten i. I mitten på november syntes bara en liten klen stängel med en knopp längst fram som letade sig upp ur den torra, mörka mullen. Men se så vacker hon är nu! Fyra tydliga knoppar och en femte på väg som bara väntar på att brista.

Jag är framme med näsan varje dag i köksfönstret där hon står för att se hur det står till. Jag vill inte missa detta mirakel. Två år sedan är det den blommade senast. Det var också då jag fick den. Om jag minns det rätt så är blommorna rosa. Jag är så himla glad att jag inte gav upp när den tappade sina blommor. För en orkidé är sannerligen inte vacker utan sina blommor. Bara några jätteblad, som stora tungor, som hänger över krukans kanter. Lite som med den fule ankungen. Vem kunde gissa att den skulle bli en ståtlig svan?!

Den här vintern har jag klarat bra hittills. Jag gillar den. Det är klart att jag blev lite stött när det snöade så mycket i natt och jag gladdes vid nyår när det töade en smula, men jag försöker acceptera läget. Lättare på det viset. Ännu bättre med denna tjusiga naturkraft i mitt eget kök. Hon ger mig hopp om vår.