Ljuvliga landsbygden - eller?!



Jag är oerthört kluven. Jag älskar landsbygden och fylls alltid med ett lugn och ny energi när jag kommer utanför tätorterna. Luften är annorlunda, ljuden är annorlunda. Den breda tystnaden lyfter fram ljuden från fåglarna och vinden. Men tanken på att bo på landsbygden lockar mig inte alls. Efter några timmar eller en dag kryper det i hela kroppen och jag vill tillbaka till livet och hetsen i stan. Nog för att det inte är så hetsigt i stan där jag bor, men ändå stor skillnad mot landsbygdslunken.

Jag var på en gård utanför Rydaholm idag och träffade en man engagerad i LRF. Hans hund är inte av den vanliga sorten att hitta på en gård. Fullt ös var det på hunden och den var väldigt tillgiven. Runt ladugårdshörnet fanns en hage med tre hästar.
- Vill de komma fram, frågade jag.
- Nja, det är väldigt försiktiga av sig.
Han berättade att två av dem hade de räddat från slakt. Den ena hästen hade bara varit skinn och ben i princip. Den förre ägaren hade misshandlat den svårt.
- Hon är väldigt reserverad och hälsar inte på främlingar, sa han.

Ändå kom hon fram till mig. Jag sträckte fram min hand och hästen snusade på den. Började lukta på min kappa och buffade mot mig. Jag fick till och med klappa henne på mulen och under hakan. Mannen såg lite förvånad ut.
- Så där brukar hon inte vara.
- Jag känner mig hedrad, sa jag med ett jätteleende.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0