Ja, som sagt i det föregående inlägget har jag sagt upp mig idag. Jag gjorde det direkt efter morgonmötet och sen berättade jag för kollegorna som befann sig på redaktionen. Därigenom och via mitt blogginlägg har reaktionerna rullat in. Det har varit en omtumlande dag. Känslomässig. Jag var så trött när jag kom hem att jag var tvungen att sova en stund. Det händer nästan aldrig.

När jag vaknade låg jag kvar i en timma och försökte sammanfatta allt i huvudet. Vad är det folk har sagt egentligen? Förvånansvärt få hade pusslat ihop alla mina hintar från hela hösten, men det är väl kanske inte så konstigt. Folk pratar om ditten och datten. Man fäster inte sin uppmärksamhet vid allt.

Några har sagt att det är dumt.
- Vad ska du i Göteborg och göra?
Jag tänker att det är ett uttryck för en slags ledsamhet, att man kommer sakna. Endast en person vill få mig att ändra mitt beslut. Det bryr jag mig inte om. Det är bara dumt.

De allra flesta har reagerat med hejarop och gratulationer. Pepp och nyfikenhet på vad som nu ska hända mig. Och faktiskt att några av de mest värmande reaktionerna har kommit från håll jag inte väntat mig.
- Modigt! Det ska du ha cred för, att du satsar!
Det blev jag jätteglad av att höra.
En före detta Hisingsbo har gett mig massa tips och pratat gott om området jag ska flytta till. Det känns fint.

- Man måste följa sitt hjärta, har flera sagt och det är så sant.
Jag måste följa mitt hjärta, min innersta längtan. Och det är precis det jag gör. Att lämna Värnamo är ingen sorg. Däremot att lämna jobbet på Värnamo Nyheter. Det är en sorg. Att lämna kollegorna. Det är också en sorg. Det absolut skönaste är personer som förstår det. Som lyckas uttrycka det. Som säger:
- Jag/vi kommer att sakna dig. Men i din sits hade jag gjort likadant.

Inte att förglömma de personer som finns i Göteborgstrakten som välkomnar mig med öppna armar trots en frånvaro på 6,5 år. Det är jag så tacksam för att jag blir alldeles tårögd nu när jag skriver. Jag vet allt för väl att det inte är någon självklarhet.

Tack. Tack så hemskt mycket för all uppmuntran!