Den här bilden är från i början av veckan när jag packade ihop mitt arbetsrum. Symaskinen och kläder som ska lagas/sys om tog en hel kartong och mina tyger fyllde ytterligare en. Saker tar mer plats än man tror.

I kväll har jag gått omkring i lägenheten och samlat ihop alla prydnadsföremål, ljusstakar och några smålampor. Allt är nedpackat. Beakta att jag sedan tidigare sålt av tavlor jag haft uppe samt plockat ner böcker, filmer och spel från hyllorna och nu också plockat ner gardiner och gardinstänger.

Det är tomt.

Ödsligt.

Det är sorgligt att flytta. Många av sakerna som packas ner bär minnen. Minnen som väcks till liv för att jag har tid att tänka. Roliga minnen. Ledsamma minnen. Packandet drar igång massa olika tankar och reflektioner. Lite som passera i revy-grejen.

Jag lämnade Gråbo sommaren 2005. Då flyttade jag till Ulricehamn, ett år senare bar det av till Jönköping och efter 2,5 år gick flyttlasset till Värnamo. När jag landar i Göteborg har jag alltså bott på fem orter inom loppet av 6,5 år och totalt på tio olika adresser. Korridor, sambo, hos kompis föräldrar, i andra hand ... I etta, tvåa, trea och hus. Där jag bor nu är stället jag har bott längst i ett svep. Hela två år och en månad totalt.

Ja, det är sorgligt att flytta. För det påminner mig om hur rotlös jag har blivit. Så var det inte när jag lämnade Gråbo. Då var jag hårt rotad. För hårt. Det gjorde ont att dra upp rötterna. Nu är det som att jag inte har något fäste alls. Det är så lätt att flytta vidare. Jag har liksom vant mig.

Kanske blir Göteborg stället där rötterna får ro att gro.