I december började mitt sug efter att klippa av håret. Först idag gjorde jag slag i sak. Det var en väldigt märklig känsla när jag väl satte saxen i håret. Jag tog en test i nacken och klippte. I handen höll jag ett knippe hår som var 40 cm långt och i nacken spretade det korta håret rakt ut. Vad har jag gjort!? Hur ska dett bli? tänkte jag men fortsatte enligt min plan.

Egentligen är jag en sån som har kort hår och inte långt. För att vara helt ärlig så är det min osäkerhet som får mig att då och då spara ut håret. Det är som att jag gömmer mig i det och bär det som ett slags skydd.

Det har gått två timmar sedan jag kom ur duschen och stylade om mitt hår som på vissa håll blivit över en halv meter kortare. Tänk att mitt hår varit så långt! Det var så himla skönt att schamponera. Fort gick det att skölja ur också och balsam behöver jag inte längre. Med det långa håret har jag haft en särskild handduk till bara håret, annars skulle det inte finnas något torrt kvar att torka kroppen med.

En annan sak som är skönt med kort hår är att det är bättre för avloppen, för att inte tala om golven. Jag tappar väldigt mycket hår och ibland är det som att det har legat i drivor över hela lägenheten. Skulle jag öppna dammsugarpåsen skulle den innehålla 90 procent lockigt hår.

Det är skönt att kunna dra handen genom håret utan att fastna halvvägs. I det långa håret tog lockar, knutar och trassel stopp. Dessutom blev jag för feg för att färga håret. Det sliter så mycket. Ett kort hår klipper man oftare och det hinner aldrig bli lika slitet. Det långa håret har bara hängt. Jag har gillat mina lockar, men det har inte gått att göra något med dem. Mitt hår är så tjockt och det var för tungt för att sätta upp på ett bra sätt. Det ville ner igen.

På något konstigt sätt känner jag mig fri. Att klippa av ett långt hår är som att stänga dörren till dåliga minnen. För mig är det så i alla fall. Och känner jag mig själv rätt är det inte helt omöjligt att det på sikt blir ytterligare lite kortare ...