Jag har tidigare berättat att jag var på en föreläsning med Maria Andersson i tisdags. Hon berättar under rubriken Flickor med adhd. Eller [ejdihejdi] som hon säger själv. "Det låter mycket roligare!"

Maria har själv adhd, något som hon fick grepp om först i vuxen ålder. Redan som tonåring började hon nyttja droger, eftersom hon märkte att hon fungerade mer normalt då. Amfetamin. Precis samma ämne som det finns av i medicinen. I microdoser förstås.

När man hör någon berätta om symptomen på adhd utifrån sitt eget liv kan man inte undgå att börja fundera. Det där känner jag igen mig i. Precis så brukar han agera. Jag ska inte säga att jag letar adhd omkring mig nu, bara att det har satt igång mina tankar.

Jag letade rätt på ett test för vuxna. Det är ganska intressant. Testet är ingen slutgiltig bedömning huruvida man har diagnosen eller inte, men det kan ge en hint. Jag tror att alla människor kan känna igen sig i viss beskrivning om adhd. Med det är inte för att alla har en släng av det här, utan troligtvis mer för att det många gånger är ganska vanliga egenskaper eller tendenser. Men för en människa utan adhd leder egenskaperna inte till hinder i vardagen.

För Maria blev diagnosen och medicinen en vändning i livet. Plötsligt fick hon tillvaron att fungera och hon kunde förstå sig själv mycket bättre. Hon kunde sköta sitt jobb, sitt hem och ta hand om sig själv och sin dotter på ett annat sätt. Bara en sådan sak att hon idag är egen företagare, när hon tidigare knappt kunnat arbeta över huvud taget.

Jag gjorde testet. Vågar du?!