Det är löjligt att säga att jag har förstått värdet av vatten eller för den delen rinnande vatten. Däremot har jag insett hur beroende jag är av båda delarna. Förra onsdagen slutade vattnet i köket att rinna ner i avloppet. Vattnet bara stod kvar. Det har hänt en gång tidigare och då löste det sig av sig självt. Efter någon dag hade det runnit ned och problemet återkom inte. På några månader.

Jag anmälde eländet till bostadsvärden förra fredagen. På lördagen diskade jag upp all disk jag för tillfälligt hade i två baljor och tömde sedan vattnet på toa. Brorsan och hans sambo var ju här i helgen vilket ledde till mer disk än en vanlig helg. Jag bävar för att diska i vanliga fall och nu kändes det ännu jobbigare.

Eftersom jag är ganska slö på att diska brukar jag vara noga med att skölja av porslinet efter jag ätit. Det blir lättare att diska när inte matresterna torkat in. Att skölja frukosttalriken i handfatet på toa har inte känts helt ok. Det är då man inser sina ilandsproblem. Jag har rinnande vattet i köket, i handfatet på toa samt i duschen/badkaret. Får jag verkligen lov att klaga när vattnet uteblir en vecka i den ena kranen?!

Ändå var jag lite irriterad över att ingen kom redan på fredagen och fixade avloppet, men sen fick jag en lapp om att rören som går från huset skulle grävas upp. Problemet var tydligen större än att det hade tjockat igen i mitt vatttenlås. Igår när jag kom hem var rören nergrävda igen och på hallmatten innanför dörren låg en lapp om att mitt vatten var fixat.



Jag har försökt att tänka smart och inte använda allt för mycket porslin ändå blir det en del. Detta är skörden från sex dagar. Nu kan jag nästan gå och känna lite på kranen i köket för att bara njuta av att vattnet kommer och försvinner. Lyx!