Det är något med hösten som går rätt in och igenom mig. I ena handen är det en tung tid som påminner om jobbiga saker i min historia. Den dyker upp som ett brev i början av september och får mig att vilja gråta varje dag. Inte alltid på ett dåligt sätt. I andra handen den gudomliga färgprakten. Det är som att hela livet blir vackrare. Skörare. Jag vill inte ha vinter.



Tänk att så här skönt tedde sig Borås idag. Hade det inte varit för att jag hade ett mål i sikte stunden jag gick över bron så hade jag nog blivit stående ett tag.

I Borås hade jag stämt träff med vännen B. Hon bjöd mig på lunch. Oj vad vi hade att prata om! Plötsligt hade det gått tre timmar. Vi pratade om relationer (nähä), om personlig utveckling, att livet inte blir som man hade tänkt men att det ändå kan bli bra (för man vill inte gå tillbaka) och vi pratade om tro. Faktiskt att vi också pratade politik. Det tror jag knappt vi gjort innan. Det är som att alla blivit lite mer engagerade efter valet som gick. Jag hoppas att det bådar gott. Tack kära B för en fin stund!



Jag hittade blommande rödklöver. Det var väl inte alldeles väntat.



På väg hem från Borås hade jag tänkt kika in hos föräldrarna i Nöre, men jag bestämde mig för att åka raka spåret hem istället. Jag skulle bara, i bästa Alfons Åberg-anda, köra genom Hökerum. Ett samhälle belägget strax utanför Ulricehamn. Man viker av från RV 40 och kör ett par kilometer på en slingrig 70-väg. De hemvana kör som dårar. Svårt att njuta av naturen då. Helt plötsligt öppnar sig landskapet och den vy man möter är makalös.



Jag har en förkärlek för vägar som kryper fram genom landskapet. Kanske för att det handlar om rörelse. Att ta sig vidare och inte stanna. Överraskningen. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Uppför eller utför. Tvärnit. Det kan vara vad som helst. Bilden av en väg skapar perspektiv också. Det behöver vi alla!



Målet för min tur till Borås var att hämta min nya pärla så klart. Det känns fint. Jag känner mig hemma i den. På vägen hem spelade jag Hassles ep för fulla muggar. Mest "Still in my blood". Och så vrålade jag ur mig en massa geggkänslor som jag på något sett samlade på mig under gårdagen. Även om det inte känns helt igenom ok så känns det bra mycket bättre!