Man ska inte skjuta upp till morgondagen vad man kan göra idag. Det är ett talesätt som jag verkligen inte lever efter. Jag är expert på att lasta över dagens börda på nästkommande dag. Som om det skulle vara lättare imorgon. Var dag har nog av sin egen börda. Det borde jag ha lärt mig vid det här laget. Nu låter det som om mitt liv är supertungt och ovärt, men det är verkligen inte så. Det är bara det att varje månad när jag får min lön så får jag ångest.

Ångest för att pengar på något sätt är en slags frihet och att jag själv begränsar den friheten bland annat genom att arbeta 80 procent, men mest för att jag är en usel sparare. För att jag har csn-lån som äter på mig varje månad. Och för att jag har diverse andra avbetalningar att göra. Tänk vad pengar jag har gjort åt på ingenting i mina dagar. Självklart har pengarna gått till mycket fest och glädje och det skulle jag inte velat vara utan. Jag tänker mer på allt onödigt. Alla spontanköp av kläder och annat bös.

Jag gillar inte pengar. I bibeln står det att kärleken till pengar är roten till allt ont. Jag tror det är så. Mycket vill ha mer. Därför skulle jag aldrig vilja vara rik på riktigt. Så där snuskigt rik. Det är äckligt. Att inte ens hinna göra slut på räntan av sina pengar. En del lever ju så. Blä.

Ändå önskar jag att jag hade en något större rörelsefrihet på det ekonomiska planet. När det är dags önskar jag att jag kan hosta upp den där handpenningen.

Om jag vänder på det hela. Tänk om jag skulle börja jobba 100 procent igen (innan jag ens hunnit få in vanan med att jobba 80) då skulle jag kunna spara mer. Men jag skulle vara tröttare. Mindre harmonisk. Jag skulle inte få ur mig all den kreativitet jag bär på. Jag skulle inte orka ta hand om mig själv. Jag skulle definitivt fastna i det där hjulet jag sprang i hela våren och sommaren och jag skulle vara mer olycklig.

Och utan csn-lånet skulle jag heller inte vara där jag var idag.

Ändå kan jag bara konstatera att min ekvation inte går ihop.