När jag var yngre var jag som en öppen bok och berättade för alla och en var om mig själv, mina känslor, vad jag varit med om och hur jag kände mig från dag till dag. Jag hade (och har fortfarande) oerhört svårt för att ljuga. Om någon ställde en fråga så svarade jag och jag hade svårt att dölja svaret.

Man blir väldigt lättåtkomlig när man agerar på det där sättet. Med åren har min integritet blivit allt starkare. Jag insåg att det inte är att ljuga att låta bli att berätta. Att i vissa fall bara ha förtroende för sig själv är viktigt. Alla hemligheter ska inte ut.

Den där öppenheten har jag kvar. Det är en del av min personlighet, men jag är mycket mer noggrann med vem som får veta vad och på vilket sätt jag berättar. Folk kan absolut märka om jag är på gott eller dåligt humör, men det är långt ifrån alla som får veta orsakerna som ligger bakom.

Som väl är finns det människor som vet. Som är villiga att ta emot min skit eller min yttersta glädje. Att bara ett samtal bort ha någon man kan gråta inför och berätta om den oro, rädsla eller smärta man bär på. För hela världen behöver inte veta.

Lika nära mitt hjärta finns det människor som gör mig lugn bara genom att de finns, som får mig att skratta högt trots att de inte alltid är fysiskt närvarande. Eller som får mig att le med hela kroppen av ett sms. Vilken gåva det är.

Bilden får illustrera dagens känsla.