Mitt i mitt kvällste plingade det på dörren. Eller plingade kan man inte kan kalla det. Det är mer som ett surr som knappast hörs. Som om personen i trapphuset visste det följdes surret av ett försiktigt knack. Tror jag. Svårt att veta om det var försiktig med tanke på att jag har säkerhetsdörr.

Hur som helst. Jag hade precis slängt på mig mjukisbyxor och satt upp håret i en tonårsaktig tofs mitt på huvudet. Jag slet ut gummibandet och slängde en blick i spegeln. Det skadar inte att veta hur man ser ut när man öppnar dörren. Utanför stod en för mig okänd kille med ett block och ett käckt leende. En snabb tanke konstaterade att han inte var från någon dörrknackande sekt. (Som jag för övrigt fick besök från för ett par veckor sedan.)

- Hej! Jag går runt här i området och informerar om brandskydd, sa han och fyrade av ett nytt leende.
Han pratade något som liknande västgötadialekt så jag log liksom automatiskt tillbaka. Det är konstigt det där med språk och dialekt. Hemmakänslan när man pratar samma. Att det är så spontant. Det är väl därför som svenskar hänger med svenskar när de träffas i Thailand.

- Hej! Vad bra, svarade jag.
- Får jag komma in och stå på mattan så slipper jag stå i trapphuset?
Ett otal av tankar svepte igenom huvudet. Bland annat den att han verkligen måste hålla sig på mattan för resten av lägenheten ser ut som en katastrof. Jag bad samtidigt en stilla bön om att det inte skulle lukta illa om soporna eller något sådant. Med tanke på min täta näsa visste jag inte. Men jag släppte in honom och han började med att prata om och testa min brandvarnare. Den fungerade. Puh!

Sen fortsatte han att informera om brandskydd. Hur snabbt en lägenhet blir övertänd. Hur fort brandkåren kommer. Hur många (få) andetag man har på sig innan man blir medvetslös. Vad som är vanligaste orsaken till brand (el) och näst vanligaste (ljus) och så fick jag ett klistermärke att ha på dörren som uppmanar mig att komma ihåg att släcka ljusen.
- Tack!

Det var ungefär här som jag började ana oråd. (Borde gjort det långt tidigare. Jag skyller på morfinmedicin och allmänt nedsatt system.) Jag kom på att vem farao går runt för att det är skoj och informerar om brandskydd om det inte ger något tillbaka. Och nog för att han var extremt trevlig och gav mig komplimanger för mitt kunnande och mitt huvudräknande, men han raggade inte. Det var då han började prata om brandsläckare. Brandtalet...

Han skulle installera en på direkten om jag ville. Det skulle kosta 3 999 kronor. Och brandsläckaren har en garanti på tio år. Som han flera gånger påpekade: Det är bara 1 krona och 9 öre per dag. Jag ville fundera.
- Jag kommer inte tillbaka på fem år, sa han.
- Då säger jag nej tack, sa jag.
- Ok, sa han och gick omedelbart.

Han fick ingenting. Jag fick en, om än väl dramatisk, brandskyddslektion. Tack.

(Eftersom jag är som jag är ville jag fundera. Jag är lik min far och tänkte att det blir billigare att göra själv. Inte göra en brandsläckare själv, men att köpa och installera den själv. Jag sökte på nätet och hittade exakt den brandsläckare som säljare förordade och den billigaste kostade knappt 600 kronor. Lite skillnad mot hans 3 999 kronor ... Heja sinnet som säger nej.)